Inte en torsk i Tallinn av våra stjärnor

Mats Wennerholm: men i VM kan jag "bara" lova två guld

Åtta dagar kvar till inne-VM i Budapest och inte en torsk i Tallinn.

De svenska friidrottarna forsar fram mot ett nytt succé-VM.

Sju svenskar ställde upp i friidrottsgalan i Tallinn i går. Våra fem största namn vann sina grenar, de två andra satte personliga rekord.

Det var Jenny Kallur som var tvåa bakom syrran Sanna på 60 meter häck med tiden 8,05 och Yannick Tregaro-tränade Emma Green som tog 1,88 i höjd. Så där lite i skuggan.

Nu är det är min vanliga uppgift att sticka ut hakan och tippa hur många VM-guld det blir den här gången.

Det är bara en dryg vecka kvar nu till inne-VM startar i Budapest nästa fredag. Förra vintern blev det fyra VM-guld i Birmingham. Nu säger jag tre och då sticker jag ut hakan så mycket jag orkar.

För jag är egentligen bara säker på två. Christian Olsson vinner tresteget och Stefan Holm tar sitt andra raka VM-guld i höjd inomhus.

Så långt känner jag att jag har ett helt rent samvete.

Sedan kan Kajsa Bergqvist också försvara sitt VM-guld, men där är osäkerheten betydligt större än den var inför VM förra vintern.

Kajsa har inte sett så där fjäderlätt ut i vinter och i VM tror jag det krävs 2,03-2,04 för att vinna, trots att sommarens sydafrikanska världsetta Hestrie Cloete inte finns med.

Ingen medalj för Carro

Nu är Kajsa en grym tävlingsmänniska, men räcker det den här gången? Jag tror inte det. Kajsa har kämpat sig tillbaka efter sin hälskada och har för få hopp i kroppen, både från träning och tävling.

Carolina Klüft i längd? Nej.

Carro får nog vara glad om hon tar medalj.

Hoppningen har inte alls stämt så här långt och de bästa tjejerna i världen har hoppat 6,95, nio centimeter bättre än Carros personliga utomhusrekord från i somras.

Dessutom har Ryssland fått fram en ny kanon i 21-åriga Irina Simigina, som är delad världsetta just nu.

Hade Carro ställt upp i femkampen hade jag garanterat ett tredje svenskt VM-guld, men nu gör hon inte det.

Så det är ett guld vi måste räkna bort från de fyra vi tog i VM i Birmingham i fjol. Patrik Kristiansson och Oscar Jansson har båda kapacitet att slåss om ett VM-guld i stav, men då måste precis allting stämma.

Susanna Kallur då? Tvåa i världen på 60 meter häck just nu.

Jag skulle verkligen unna denna genomtrevliga tjej ett VM-guld, men så blir det inte. Sanna är inte där - än.

Men hon har en liten, liten chans att ta medalj.

Svensk friidrott har trots allt makalös framgång just nu. Ibland kan jag tycka att det nästan blir f ö r mycket.

Som en dignande buffé av läckerheter, där man äter sig mätt på en enda rätt och inte har ork att njuta av alla.

Ta Christian Olsson som hamnat i ett trestegets ingenmansland, med lika långt till magiska arton meter som han har ner till närmaste konkurrent.

Olsson är en av friidrottens största i dag. Alla kategorier. Men på något sätt finns ingen chans att uppskatta honom efter förtjänst, där i högen bland Carolina Klüft, Stefan Holm, Kajsa Bergqvist, Patrik Kristiansson - och nu Susanna Kallur.

Sätter han världårsbästa med 17,65 som i Tallinn i går, snor Susanna Kallur rubrikerna med sitt tangerade svenska rekord på 60 meter häck.

Ett ganska typiskt Olsson-öde i dessa dagar.

När Bragdguldet skulle delas ut ansågs det större att få sitt enda godkända hopp i tredje försöket (som Klüft i sjukampens längd vid VM i Paris), än att krossa allt och alla redan i det första hoppet (som Olsson).

Trestegshopp mellan 17,50-17,70 - som vi svenskar bara kunde drömma om för några år sedan och bara Jonathan Edwards var mäktig i världen - tas emot med ett "jaha, det var ju kul".

Och följdfrågan: Men när ska han hoppa arton meter? Det är något som Olsson måste lära sig leva med.

Men inte särskilt länge. Arton meter och ett OS-guld borde garantera Olsson Bragdguldet 2004.

Jag är övertygad att han lyckas med båda i sommar.

Mats Wennerholm