”Förbannade idrottsmän är en del av jobbet”
Publicerad 2013-02-17
Tio frågor till TV4-sportens studioankare – om näthat, beväpnade gäng och den bisarra intervjun med Jonas Olsson
De senaste veckorna har det strukturella näthatet mot kvinnor uppmärksammats. En yrkesverksam kvinna inom sportjournalistiken måste vara ett rött skynke för trollen?
– Jag har fått min beskärda del i kommentarsfält och på sociala medier. Det handlar om hatiska kommentarer: ”Du kan ingenting om sport” och ”Du är tjock och för ful för att vara med i tv”. Kommentarer om min yrkesinsats kan jag ta, det hör till min offentliga roll, men när folk kommer med personangrepp om mitt utseende är det otrevligare. Jag har varit med om några riktigt obehagliga saker.
Vad har hänt?
– Det värsta var när jag fick en kommentar där man uttryckte att jag förtjänade en ”Anna Lindh-behandling”. Då blev jag skärrad. När det är på den nivån känns det inte alls bra.
Hur gör du för att hantera hatet?
– Vi är några stycken journalister, kvinnor, som ju alla får den här typen av kommentarer och därför har liknande erfarenheter. Vi pratar om det och briefar varandra. Det brukar vara bra.
Varför tror du att somliga män hatar kvinnor i offentligheten?
– Jag vet verkligen inte. Det känns som att om man knäcker den nöten så kanske man kan stoppa hatet, men jag har ingen vettig teori om varför de håller på...
Vi byter ämne. Din programledarkollega Rickard Olsson kallar dig multikompetent och hävdar att du är en renässansmänniska. Är du det?
– Jag blir extremt smickrad. Jag vet inte om jag är multikompetent, men jag är väldigt nyfiken på många olika saker och testar gärna nya saker.
Han slår dessutom fast att du borde få en egen talkshow...
– Det hade varit superkul med en egen talkshow. Om den skulle fokusera på sport i så fall? Den hade handlat om allt möjligt, och jag hade gärna tagit upp idrott ur ett samhällsperspektiv.
Om jag förstått det rätt är du en, minst sagt, orädd reporter?
– Jag har varit med om en del läskiga situationer på grund av det. I programmet Spårlöst filmade vi i en fattig del av den colombianska staden Cali. Eftersom vi var västerlänningar med dyr kamerautrustning kom det ett beväpnat gäng som cirkulerade kring oss. En annan gång jobbade vi i en sydafrikansk kåkstad, då dök det upp hotfulla män med basebollträn.
Det måste ha varit obehagligt. Är du naiv ute på fältet?
– Jag har fått en ökad respekt för vad som kan hända när man jobbar i vissa typer av områden. Vi svenskar som lever i ett så tryggt samhälle kan vara naiva när vi är befinner oss på farliga platser. Att man inte har den kunskapen som de som växt upp i kriminella kvarter. Hotfulla händelser är inget man vill vara med om.
Det kan vara tufft även på hemmaplan – som efter Argentinamatchen när Jonas Olsson vägrade möta din blick under intervjun och i stället stirrade ned i marken: Hur kändes det?
– Jonas är en person som alltid ställer upp för media, den här gången var han väldigt besviken, och då är han så där. Jag försökte mjuka upp honom, men han var för upprörd. Det är en utmaning att lära sig hantera den typen av vinnarskallar. Men jag trodde kanske inte att han skulle vara på det sättet efter en förlust mot Argentina.
Oss emellan: Var du inte sugen på att be honom skärpa sig?
– Lite var jag ju det, men han hade nog bara blivit surare då. Bättre då att bete sig coolt och låta det vara. Förbannade idrottsmän- och kvinnor är en del av jobbet.