Lista: Tio hyllningar som stjärnorna inte glömmer

Sportchansens Lars Nylin om de mäktigaste hyllningarna

När Sportchansen listade klassiska hyllningar till idrottsstjärnor som tar avsked reagerade ni läsare.

Förslagen på ytterligare starka hyllningar öste in som ett juniregn 2009.

Nu har vi valt ut några som här kommenteras av Sportchansens listguru Lars Nylin från plats 10 till 1.

10) Diverse italienska strippare

Traditionen med italienska elvor som efter triumfer strippas på tröjor och shorts och rusar runt i minimala kalsingar är märklig och fascinerande homoerotisk för att förekomma i ett så manligt gladiatorspel som calcio. Senaste exemplet var Lazio efter cuptriumfen i våras. Men mest minns jag Roma och Totti efter scudetton 2001. Personligen föredrar jag guldhjälmar.

9) Babe Ruth, 1947

Den här är till och med jag för gammal för. Men det ger rysningar att läsa om hur den åldrande baseboll-legenden, trots att han var tärd av en hjärntumör, höll ett avskedstal inför 60 000 på Yankee Stadium i New York. Ruth avled året efter bara 53 år fyllda.

8) Ole Gunnar Solskjaer, 2008

I den första listan fick Roy Keane representera avsked från Manchester United. Men farvälmatchen förra året för Solskjaer var också mycket speciell. 68 000 fyllde i princip Old Trafford för att i en match mot Espanyol hylla norrmannen som i så många år varit dedikerad ”supersub”. Solskjaer kom in i 68:e minuten och höll efter slutsignalen ett rörande tacktal. Men Sami Hyypiäs avsked från Liverpool i år var minst lika gåshudsframkallande.

7) Berlin efter Sverige–Paraguay i VM 2006

En personlig favorit. Känslan var enorm när Ljungberg avgjorde och vi 50-60 000 frustrerade svenskar på Olympiastadion förvandlades till en euforisk gröt. Men frågan är om det inte var ännu större att efter matchen söka sig ut i den tropiskt ljumma Berlinnatten och beställa in en bricka Weissbier vid Kurfurstendamm.

6) Tre Kronor firas på Sergels Torg 1987

Landslagsfirandets moder. Efter 25 år hade Tre Kronor äntligen vunnit ett nytt VM-guld och laget skulle givetvis firas. Platsen blev Sergels Torg i Stockholm. Jag var givetvis där men fick bara en skymt av långa spelare som Rundqvist. Kortvuxna hjältar som Loob var omöjliga att se. Mitt eget starkaste minne av VM i Wien blev att efter guldmatchen i tv-rutan plötsligt se en ansiktsmålad men ändå lätt igenkänd vettvilling som tagit sig in på isen och flinade in i rutan. Det var en ung rockjournalist från Borlänge som jag nyss lärt känna. Namnet var Per Bjurman, 22 år senare är han AB:s man i USA.

5) Jack Nicklaus, 2005

Det stora golfavskedet. Nicklaus tog som 65-åring farväl vid British Open 2005 efter en karriär som gett bland annat 18 major-titlar. 20 000 åskådare och medtävlare gav honom en stående ovation vid det 18:e hålet på St Andews. Efter att ha lyckats med en birdie sa Nicklaus: ”Det där var ett väldigt speciellt ögonblick för mig. Inget slår en birdie på St Andrews 18:e...”.

4) Zinedine Zidane, 2006

Möjligen den mäktigaste avtackningen. Nästan samtliga 80 000 på Santiago Bernabeu lyfte innan matchen vita ark. De skapade en mosaik som formade Zidanes namn och hans nummer 5. Även lagkamraterna firade fransmannens fem år i Real med att bära tröjor där det stod ”Zidane 2001–2006” under klubbmärket. Zidane själv såg mest generad ut och såg närmast lättad ut då han med fem minuter kvar byttes ut till stående ovationer.

3) Rålambshovsparken 1994

Just nu, när landslaget känns håglöst och VM-spel avlägset, är det en tröst att i minnet söka sig tillbaka till VM-slutspelet i den amerikanska solen. Personligen minns jag mest nattmatchen på midsommarafton mot Ryssland. Tropisk hetta och Kennet Anderssons töntiga målgest. Sedan glädjedopp från skärgårdsbryggan. Men även firandet i Rålambshovsparken var speciellt. En hel nation hade ryckts upp ur något slags dvala som varat sedan mordet på Olof Palme. Äntligen blev det åter godkänt att vifta med blågula fanor och i Rålambshovsparken förlöstes behovet av att skrika: Sveeeerige!

2) Diego Armando Maradona, 2001

Det var inte läge att spela det gamla örhänget ”Don't Cry For Me Argentina” när Boca Juniors 2001 arrangerade avskedsmatch för Diego Armando Maradona. 50 000 på La Bombonera grät vad som än sades. Året innan hade en trasig Maradona fått en hjärtattack. De flesta på plats – inklusive vip-gäster som Pelé och MIchel Platini – trodde inte att han skulle leva länge till, det skapade en edge på tillställningen som var speciell.

1) André Agassi

Den här borde givetvis ha varit med redan i den första listan! André Agassis tacktal efter hans sista match, i US Open 2006, var ett till synes improviserat tal. Men det skulle göra även Barack Obama avundsjuk: ”Resultattavlan säger att jag förlorade i dag. Men vad tavlan inte säger är vad jag har funnit. Under de senaste 21 åren har jag funnit lojalitet. Ni har hjälpt mig på banan och i livet. Jag har funnit inspiration. Ni har drivit mig att lyckas även i mina mest dystra ögonblick. Och jag har funnit generositet. Ni har gett mig axlar att stå på för att nå mina drömmar; drömmar jag utan er aldrig kunnat nå. Under de senaste 21 åren har jag funnit er och ni kommer att finnas med i mitt minne i resten av mitt liv. Tack”.