Flinck: En triumf för ”handbollens Wenger”
...och för handbollssporten
Semifinalerna i går var en seger för handbollssporten.
Finalen i kväll blev en triumf för Patrice Canayer – handbollens Arsene Wenger.
I flera år har det europeiska handbollsförbundet (EHF) vikt ner sig för storklubbarna från ”enlagsligorna” som Ungern, Spanien, Polen och Makedonien där en (eller möjligen två) klubbar dominerar ohälsosamt och totalt så att man kan lägga allt krut på Champions League, som man helst vill ha till en stängd liga där man möter de allra, allra största klubbarna så många gånger som möjligt på en säsong.
Veszprem, Barcelona, Kielce och Vardar har med effektiv lobbyism fått igenom den ena reformen efter den andra, som fler gruppspelsmatcher och en indelning i en första- (grupp A och B) och en andradivision (grupp C och D).
Därför var det en seger för handbollssporten att tre av fyra lag i semifinalerna i går i Final 4 kom från den franska ligan som bara blivit bättre de senaste fyra-fem åren och nu framstår som den starkaste i världen.
När sedan underhundarna Montpellier och Nantes slog ut stjärngalleriorna Vardar respektive Paris SG i semifinalerna var det en ny seger för handbollssporten då den snabba, oförutsägbara, kollektiva handbollen slog ut den långsamma, sega och individuella (som framför allt PSG står för).
Fostrat världens framgångsrikaste spelare
Finalen blev sedan en triumf för Montpelliers Patrice Canayer.
Han är handbollens svar på Arsene Wenger.
Inte bara för att han är fransman och har lett ett lag längre än någon annan i världstoppen – Canayer tog över Montpellier 1994 (Wenger blev manager i Arsenal 1996) – utan också för att han, precis som sin landsman, styrt allt i sin klubb – coachningen, akademin, spelarkontrakt...
Precis som Wenger har Canayer också haft en fantastisk förmåga att utveckla unga franska spelare till världsstjärnor.
Spelare som, och håll i er nu, Nikola Karabatic, Gregory Anquetil, Didier Dinart, Jerome Fernandez, Michael Guigou, Thierry Omeyer och Luka Karabatic har alla fostrats/utvecklats till världsspelare av Canayer i Montpellier. Här snackar vi stommen i det landslag som dominerat under 2000-talet och flera av världens absolut mest framgångsrika spelare genom tiderna.
Till dem kan vi lägga spelare som Mathieu Grebille och Samuel Honrubia.
Precis som Wenger har Canayer gång på gång fått se sitt lag köpas sönder av klubbar ännu högre upp i näringskedjan.
En seger för handbollsvärlden
Wenger hade sin absoluta storhetstid i Arsenal 2002–04. Under samma period (2003) ledde Canayer Montpellier till Frankrikes första guld i Champions League.
Men samma vår som Wenger lämnar sitt Arsenal som något av en loser för Canayer sitt Montpellier till Frankrikes blott andra Champions League-guld – 15 år efter det förra och 24 år efter att han som 33-åring blev tränare i klubben, som då (1994) hade debuterat i högsta ligan två år tidigare.
Nantes hade visserligen 24–24 med tio minuter kvar av finalen men Montpellier hade kommandot hela matchen och vann till slut med 32–27 i en högklassig handbollsmatch med till exempel noll tekniska fel enligt den officiella statistiken.
Montpellier vinner Champions League med en mittnia från Argentina (Diego Simonet) som nog var bäst i hela Final 4, en straffmålvakt från Schweiz (Nikola Portner) och en vänsternia från...Litauen (Jonas Truchanovicius)!
Det är första gången någon från de här nationerna tar guld i Champions League. Till dem kan vi lägga en vänsternia från Tunisien (Mohamed Soussi) och linjespelare från Egypten (Shebib Mamdouh).
Så på så sätt var det här en seger för handbollsvärlden också.
En overklig resa
Men stommen kommer från Frankrike med spelare som Vincent Gerard, Valentin Porte, nämnde Guigou, Ludovic Fabregas och Melvyn Richardson.
Det är framför allt Canayers förmåga att utveckla spelare till en ny nivå som är hans storhet: Fabregas och Richardson spås dominera i världen i flera år framöver på sina positioner. 22-årige Fabregas kom under Canayers vingar som 15-åring. Richardson, 21, kom till Montpellier inför den här säsongen men Canayer har tagit honom till en ny nivå direkt.
Truchanovicius hittade han i lilla österrikiska klubben Union Leoben 2016. Två år senare är litauern nyckelfigur hos Champions League-vinnaren. Det är en nästan overklig resa.
Det är bara att gratulera Fredric Pettersson (och svenska landslaget) som nu ska ta nästa steg i sin utveckling under Canayer när han till nästa säsong ersätter Fabregas, som i sin tur drar till Barcelona.
Montpellier går dessutom hela vägen från andradivisionen och tar guldet i år. När säsongen inleddes platsade man inte bland de 16 främsta lagen (där bara två franska klubbar tog plats).
På vägen fram slår man ut, i tur och ordning, Barcelona, Flensburg och Vardar.
Som sagt: en seger för handbollssporten det här.
Epitetet ”handbollens Wenger” hittade jag för övrigt inte på själv. Det fick/snodde jag av Martin Frändesjö, den hittills ende svensken som tränats av Canayer (2000–01), som varit synnerligen behjälplig med bakgrund till den här texten.
Söner till två av världens främsta spelare genom tiderna hade nyckelroller i finalen för Montpellier:
* Nikola Portner gick in och tog två straffar från Kiril Lazarov. Hans far Zlatko var spelmotor i två av tidernas bästa lag: 1980-talets Metaloplastica Sabac och jugoslaviska landslag.
* Melvyn Richardson var en av helgens bästa spelare. Hans far Jackson är en av tidernas populäraste spelare i världen med flest landskamper av alla: 417 (1990–2005).
Det är mycket ungt, nytt och talangfullt i Montpellier. Men på kanterna härskar två fina veteraner: Guigou och Vid Kavticnik, som man verkligen unnar detta guld.
I de senaste siffrorna för de franska klubbarnas budget jag hittar, från i fjol, omsatte PSG 175 miljoner kronor mot Montpelliers 70. Det är en viss skilland.
Nantes var trea på 50 och sedan följde en räcka lag på 30–40 miljoner kronor.
I den franska ligan ledde Montpellier fram till i tisdags då man förlorade mot St Raphael och nu tyder allt på att Paris SG tar hem den för tredje året i rad på torsdag.
Ser vi någon form av trendbrott i år där kollektivismen tagit över i den yttersta toppen?
Sverige och Spanien hade inte de individuellt bästa trupperna i EM men spelade ändå final.
Samma sak med Montpellier och Nantes nu i Champions League.
Intressant utveckling i så fall efter att ett fåtal klubbar köpt på sig världens absolut största stjärnor de senaste åren.