Italiensk fotboll har inte löst sina problem
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-27
Sveriges bästa fotbollsskribenter om veckans hetaste ämnen – varje måndag i Sportbladet
Det finns resultat som måste innehålla en bra berättelse. Deportivo förlorar premiären mot Alméria med 0–3 och vi undrar – vad var storyn här?
BANK: Alméria, en andalusisk ministad som mest är känd för sin stora nudiststrand El Playazo, klär av Depor. Eftersom klubben i nuvarande form bildades 2001, eftersom de låg i Tercera División för mindre än tio år sen och eftersom deras dyraste värvning genom tiderna (brassen Felipe Melo) kostade mindre än en halv Marcus Berg är det en skräll för alla. Ja, utom för Alfonso García Gabarrón då. President Garcia tog över klubben 2003, sedan dess har han sparkat sex tränare, värvat 62 spelare och fört upp klubben i La Liga. ”Till att börja med vill jag ha 50 poäng, sen får vi se” säger Gabarrón nu. Och, ja, 50 poäng räckte till en tionde plats i fjol. Så se upp, Real Madrid.
NIVA: Fram till i går kväll hade jag ärligt talat ingen som helst relation till Almeria, men så kom jag på att en spansk kompis uttryckt irrationell avsky för klubben. Mycket riktigt. ”Det enda jag begär av säsongen är att de åker ur”, säger Andrés, när jag ringer upp. ”Vadå”, undrar jag, ”de verkar väl harmlösa?!”. Nej, tydligen inte. ”De har djävulen själv på sin sida. David Bisbal är passionerad Almeria-supporter”. Vem? Jo, en extremt populär latinosångare, som gör ”vansinnigt irriterande” radioplågor. Först är jag inte övertygad, men Andrés skickar en weblänk till en Bisbal-låt. Den är mycket riktigt väldigt irriterande. Så vafan – räkna in mig. Ner med Almeria.
U17-VM i Sydkorea rullar just in i slutspelsfas. Vad har ni för kul att berätta om det här spektaklet?
BANK: Exotismen, förstås. Och då menar jag inte nödvändigtvis att England fått fram ett lag som klarat att kvala in, utan att fotbollsdvärgar som Syrien, Nordkorea och Peru fortfarande är kvar. Intressantast? Tadzjikistan. Ex-Sovjets fattigaste land är på många sätt en bergig medeltidsstat; snittlönen ligger på 250 kronor i månaden, arbetslösheten är enorm och en av de största näringarna är att slussa afghanskt knark. Men på onsdag spelar de åttondelsfinal i ett VM som Sverige aldrig var i närheten att kvala in till. I går invigdes en vägbro mellan Afghanistan och Tajikistan, för att öppna upp landet mot omvärlden. U17-VM kan nog göra sitt till också.
NIVA: Årets turnering, menar ni? Äh, jag föredrar att tänka tillbaka på Lahtis, 2003. Jag satt nedanför en backhoppa och såg Cesc Fabregas och Freddy Adu spela för första gången, jag satt en sen natt på en finsk krog och drack öl. Vid bordet bredvid satt ett halvdussin spelare från det Sierra Leone-lag som precis blivit utslaget, trots den mest avancerade böneceremoni jag någonsin sett på en fotbollsplan. De såg sammanbitna ut. Morgonen efter hade alla sex rymt, gått under jorden, hoppat av. Jag upplevde aldrig spionmystiken som präglade idrottsturneringarna bakom den gamla Järnridån, så det händer att jag tänker tillbaka hit när jag vill känna mig som John Le Carré.
Trézéguet gör tre, Roma glittrar på Sicilien, Kaká frälser Milan och Inter sölar bort poäng. Fanns det något i Serie A-premiären som stärkte någon av era teser?
BANK: Ja, tyvärr får man säga. I mars 1995 sedan satt jag på Stadio Ferraris i Genua och såg en av de märkligaste matcher jag någonsin sett. Sampdoria–Milan 0–3, men det är stämningen på läktarna som jag minns. Kylan. Det var första gången Milan spelade i Genua sedan Milan-supportrar mördat Genoa-supportern Vincenzo Spagnolo en månad tidigare. I går, tolv år senare, möttes Genoa och Milan i Serie A för första gången sedan dess. Milan vann med 3–0 nu också, men de fick – av säkerhetsskäl – inte ta med sina fans in på stadion. Och vi fick ytterligare ett bevis på att italiensk fotboll inte löste ens hälften av sina problem i domstolarna förra sommaren.
NIVA: Luca Toni drog till Tyskland och Cristiano Luccarelli hamnade i Ukraina. Rolando Bianchi och Sulley Muntari lockades till Premier League, Giuseppe Rossi valde Spanien. Gemensam nämnare? Alla de här övergångarna har försvagat lite mindre klubbar. Poängen? För första gången på väldigt länge är Serie A en säljande liga, och jag tror att de ökar klyftorna i serien. När publiken skrämts bort och pengarna slutat strömma in är det inte Milan, Inter, Juventus och Roma som drabbas – det är Livorno, Parma och Udinese. Inte ens ett rött kort för Julio César och ett självmål av Cordóba får mig att tvivla på att Serie A – tyvärr – snart är lika segregerad som Premier League.
Till sist, vad var det viktigaste vi missade i helgen?
BANK: En tung match som Philip Oltermann berättade om i the Guardian. Vid det skotska St Andrews-universitetet spelas varje år en match som kallas ”the Edgecliffe Cup”. Det ena laget representerar institutionen för logik och metafysik, det andra spelar för institutionen för moralfilosofi. Moralfilosoferna har vunnit oftast, bland annat tack vare huliganbanderoller på läktarna med psykningar som ”vad är logik egentligen?”. Årets match blev en stor upprättelse för metafysikerna, som för första gången på fem år vann. Det var, för all del, inte enkelt. Matchen avbröts flera gånger för långa diskussioner, bland annat kring hur man rent filosofiskt ska tolka offsideregeln.
NIVA: Fotboll och politik, fotboll och ekonomi… Äh, jag har väl också rätt att gå på hederlig gammal skvallerjakt ibland?! Ett svep genom veckans London-rapporter – och vad har vi där om inte ett bekant namn? Enligt rykteskvarnen kom Fredrik Ljungberg till lyxrestaurangen Nobu Berkly i en Ferrari häromkvällen. Han försvann in på krogen – och lämnade bilen mitt på gatan med nycklarna i. Problemet var bara att det inte fanns någon springpojke som körde undan den, och att kärran blev stående som ett stort, stöldbegärligt väghinder ända tills polisen dök upp. Med tanke på parkeringsläget i Stockholm förstår jag varför ”Ljungan” brukar välja cykel på landslagssamlingarna.