Wennerholm: Mer än underkänt – är uselt
Uppdaterad 2017-08-11 | Publicerad 2017-08-10
LONDON. Bäst när det gäller?
Glöm det.
Efter den svenska rivstarten i VM har det blivit samma mentala kollaps som det blev i Rio.
Varför kan inga svenskar göra en Warholm och överträffa sig själva i ett mästerskap?
Nu var det Sofie Skoog och Erika Kinsey som försvann redan i höjdkvalet.
Två svenska medaljchanser på papperet. Visserligen små, men de hade ändå en chans i en gren där nivån kanske aldrig varit sämre i modern tid.
Jag såg båda hoppa i Londons Diamond League-tävling här på samma stadion före en dryg månad sedan - den 9 juli.
Då tog båda 1.94 och Erika blev trea i tävlingen, Sofie fyra.
De strålade ihop och nästan lovade att vara ännu bättre i VM.
Vad hände?
De var inte ens nära.
Nästan chockerande dåligt
Jag var nästan chockad när jag såg hur dåligt de hoppade. Erika med tre grova rivningar redan på 1.89 och Sofie med tre lika misslyckade hopp på 1.92.
Erika stannade på 1.85 och Sofie på 1.89. Nio respektive fem centimeter lägre än när de var här senast.
Det är mer än underkänt.
Det är uselt.
Det var i VM de skulle vara som bäst, det är det all träning och allt fokus lagts på hela sommaren.
Jag förstår inte hur man kan träffa så fel och här får väl tränarna och gamla storhopparna Stefan Holm (Skoog) och Linus Thörnblad (Kinsey) ta på sig en del av skulden.
Nu tror jag det är mer mentalt än fysiskt. Att en övervägande del av svenskarna inte klarar pressen i ett mästerskap.
Det dunkas alldeles för mycket i ryggen i svensk friidrott. Det tröstas och daltas för mycket och kritikerna blir istället bovarna.
Den svenska VM-truppen har varit rekordstor här i London, men nu är alla medaljchanser borta.
Karin Torneklints mål på tio finalplatser kommer att stanna vid sex.
Få har levt upp till de uttagningskriterier som gäller för VM.
Torneklint tar ut alla...
Så här står det ordagrant om förbundets egna uttagningsprinciper:
”IAAF:s kvalgränser ska ses som riktmärken för uttagning, men är inte per automatik kvalificerande. För uttagning kommer även vikt att läggas vid att man är fysiskt, tekniskt och mentalt förberedd för att prestera på personlig toppnivå vid VM.”
Jo, pyttsan.
Karin Torneklint, som jag flera gånger tidigare kallat Sveriges snällaste förbundskapten, tar ut alla som ens snuddat vid kvalgränsen. Plus de som inte gjort det och blivit inbjudna som utfyllnad för att fylla startfälten. Varje gång.
Jag trodde Karin Torneklint, förbundet och de ansvariga tränarna lärt något av läxan från i fjol. OS i Rio var svensk friidrotts sämsta olympiska spel någonsin.
Men det är samma visa igen. Sämst när det gäller. Den här sommaren började ju så bra, de svenska rekorden haglade och de flesta verkade ha höjt sig ett snäpp. Men här i London har det blivit pannkaka av det mesta.
I det stora mästerskapet där de stora resultaten ska komma. Nu var det knappt någon som höjde sig när verkligen gällde. Med några få undantag.
Jag ska inte dra alla över en kam. Hanna Hermansson tog sig vidare till semi på 800 meter på sin näst bästa tid någonsin den här kvällen. Och Kalle Berglund sluggade sig till final på 1500 meter. Där såg jag i alla fall lite vilja och fighting spirit.
Förvandlats till mardröm
De är de enda svenska friidrottare som är kvar i VM nu, tillsammans med tiokamparen Fredrik Samuelsson. Sedan har vi ett uppsamlingsheat med tre gångare på söndag. Men när det gäller gång har jag tappat hoppet efter alla tidigare mästerskap.
Nej, det som började så bra med Daniel Ståhls VM-silver i diskus och Michel Tornéus åttondeplats i längd har förvandlats till en mardröm.
Räknar vi bort Daniel Ståhls silver är det faktiskt Sveriges sämsta VM någonsin. Det är ganska talande för hur det sett ut för resten av svenskarna.
Nu var det otur att Lovisa Lindh försvann på grund av skada och ska jag hitta något positivt så har flera framtidsnamn slagit igenom den här säsongen, där Andreas Kramer på 800 meter är det bästa exemplet.
Men dem får vi vänta på.
Det som behövs just nu är ett enda stort krismöte.
Eller som Lasse Anrell brukade säga.
Avgå. Avgå alla.
o o o
Herrarnas final på 200 meter blev ett antiklimax. Botswanas Isaac Makwala orkade inte ett tredje lopp på två dagar och blev sexa. Inte ens Wayde van Niekerk orkade vinna, utan blev tvåa bakom sensationssegraren Aramil Guliyev från Turkiet.
Segertiden: 20.09.
En av de sämsta i VM-historien.
Men Makwala hann i alla fall bli VM:s största hjälte.