TIDERNAS STÖRSTE
Loob har varit stjärna i både NHL och elitserien – han är given etta
I tisdags satte Fredrik ”Linkan” Bremberg nytt klubbrekord för sitt Djurgården.
Och samtidigt tog han sig in på min tio-i-topp-lista över elitseriens största genom tiderna.
Det finns ju olika kategorier stjärnor i elitserien.
De som försökte slå sig in i NHL, men aldrig lyckades.
Som Linkan.
De som platsade, men inte trivdes.
Som Jörgen Jönsson.
De som sa nej till miljonerna och kom hem.
Som Håkan Loob.
Och de som aldrig tog chansen.
Som Pekka Lindmark.
Fyra givna namn på min lista över elitseriens största genom tiderna.
Det är ingen lista med namn som Peter Forsberg, Mats Sundin eller Nicklas Lidström.
De har tillbringat i stort sett hela sina karriärer i NHL.
Ta Sudden som knappt spelat i elitserien.
Han fick göra 34 elitseriematcher sin första säsong i Djurgården 1989–90 och spelade tolv lockouthösten 1994.
Totalt 46 matcher.
Det är inte ens en full säsong numera.
Men det finns en spelare som både varit stjärna i NHL – och till och med vunnit Stanley Cup – men som samtidigt är elitseriens störste genom tiderna.
Håkan Loob.
Han är den ende som klarat av båda delarna.
Han spelade sex säsonger i Calgary och är fortfarande ende svensk som lyckats göra 50 mål på en säsong i NHL.
Men han slutade överraskande efter Stanley Cup-titeln 1989, sa nej till miljonerna och flyttade hem till Färjestad igen.
Klubbkänsla nästan bortglömt
Jag har dragit min gräns vid tio spelade elitseriesäsonger.
Håkan Loob har spelat elva.
Han är fortfarande elitseriens – inklusive slutspel – bäste målgörare genom tiderna med sina 305 mål.
Han är trea i gjorda poäng med 566.
Och han är otvivelaktigt den störste stjärnan som spelat fler än tio säsonger i elitserien.
Det gör honom till min listetta.
Den ende som kan hota honom i skyttetoppen är Magnus Wernblom, som är uppe i 287 gjorda mål just nu.
Wernblom som är ett annat givet namn på min lista.
En elitserielegend.
Men ett annat utmärkande drag hos de elitseriehjältar jag vill framhålla, är ett begrepp som nästan är bortglömt idag.
Klubbkänsla.
Loob är ett exempel på det.
Jonas Bergqvist är ett annat, som trots den skåning han är, har ett större leksandshjärta än kanske någon annan.
Pekka Lindmark är ett undantag från den regeln, men jag har inte hjärta att peta den svenske målvaktslegenden för att han hann med tre klubbar under sin elitseriekarriär.
Pekka var elitseriens största målvaktsstjärna från mitten av åttiotalet och fram till andra SM-guldet med Malmö 1994.
Både hans övergång från Timrå till Färjestad – då han blev ettårsfall – och den från Färjestad till Malmö, tillhör de största värvningarna i elitseriens historia.
Målvaktsspelet har exploderat
Pekka dominerade både i klubblagen och i Tre Kronor, där han var gigantisk hjälte i 2–2-matchen mot Sovjet i Wien 1987, då Sverige tog sitt första VM-guld på 25 år. I dag är det mest Tomas Sandströms klassiska 2–2 som brukar visas i repris, men det var Pekka som vann matchen åt Sverige.
Jag satt själv på läktaren och Pekka var den som höll kvar svenskarna i matchen.
Trots det hade han efter 478 spelade matcher i grundserie och slutspel en räddningsprocent på 88,08.
Det hade gett en 25:e plats bland de totalt 28 målvakter som stått i elitserien den här säsongen.
Men det är bara ett mått på hur målvaktsspelet exploderat de senaste decenniet med bättre och större skydd och den effektivare butterfly-stilen.
Den andra målvakten som platsar på listan är också enda utlänningen.
Jarmo Myllys.
Han var gigantiskt stor i Luleå och i övriga hockey-Sverige.
Trots att han knappt öppnade truten, så hade alla en relation till honom, inte bara hemmafansen i Luleå.
Han var en profil – en krigare – som till slut gjorde Luleå till svenska mästare 1996.
Året innan hade han också varit med och spelat hem Finlands första – och hittills enda – guld i ett stort mästerskap, då Finland slog Sverige med 4–1 VM-finalen i Globen 1995.
En legend på båda sidor om Östersjön.