Äldste löparen i mål på Stockholm Marathon
Publicerad 2015-05-30
Knut Ångström, 87, tog sig runt Stockholm Marathon – även om det var kämpigt på slutet.
– Jag hängde över räcket på Stadion en stund innan jag kunde ta mig i mål. Men jag är så glad och lycklig nu, säger han.
Av dryg 20 500 anmälda kastade var fjärde in handduken innan start. Och av de 15 593 startande avbröt 760 loppet.
Den äldste startande, Knut Ångström, var inte en av dem.
– Nej, jag kunde ju inte bara ge upp. Men jag förstår att det var många som gjorde det – jag hade många efter mig länge men sedan på slutet så var jag nästan helt ensam, säger Knut Ångström, som fyller 88 år i november.
"Västerbron gick som en dans"
Han sitter i sitt varma duschrum hemma i Haninge när Sportbladet når honom på telefon.
– Jag är genomfrusen, det kommer nog ta ett tag att bli varm.
De första två milen i loppet klarades av utan några som helst bekymmer.
– Men sedan kom både regn och kyla, säger Knut Ångström.
Men det fanns saker som piggade upp på slutet. Innan tävlingen hade han fått sina fötter lindade av naprapaten Mia Sjöblom – som också lovat att komma och heja vid Västerbron på andra varvet.
– När jag kom där så var det ingen annan där förutom hon. Det var så rörande så Västerbron gick som en dans.
Men de sista fyra kilometerna ville inte benen mer. Knut Ångström gick, och började springa igen inne på Stadion.
– Men jag kom inte hela vägen till mål, jag fick ställa mig och luta mig över räcket ett tag. Men de väntade snällt med medaljerna så det gick bra.
Knut Ångström kom i mål på tiden 5.57.42 – fyra minuter bättre än förra året.
Något som kommer som en trevlig överraskning för 87-åringen.
– Va? Wow. Nej, jag var så vimmelkantig så jag kunde inte kolla upp något sånt.
– Det var ju jätteskojigt.
Vill springa igen
Han berättar glatt att han tog taxi hem – och inte åkte kollektivt som han planerat från början.
– Jag kunde inte sätta mig på tunnelbanan, den hade skakat sönder.
Var i kroppen känns det värst?
– Du ska fråga var det känns som bäst. Det känns väldigt bra, förutom att jag är genomfrusen.
Blir det något mer maraton nu?
– Efter varje gång lovar att aldrig springa igen. Men uppriktigt sagt så tror jag att jag gör det. Jag kommer nog känna för det redan i morgon.