Kim borde få den cred han förtjänar
En gång i tiden var Kim Källström en vildsint allsvensk dynamo som slet isär försvar och sköt sönder målvakter.
I dag är han en ansvarsfull Champions League-gnet som stänger ytor och täcker kontringsvägar.
Det borde vi alla vara förbaskat tacksamma för.
Allt oftare undrar jag vad vi svenskar egentligen har för bild av Kim Källström.
Vilka kvaliteter tror vi att han har?
Vad förväntar vi oss att han presterar?
I går stod det nya, unga Olympique Lyonnais och dess spelare inför sina definierande ögonblick.
De stod inför 50 000 otyglade skottar som var beredda att följa sitt Rangers – som sången går – både upp längs Falls Road i Belfast och till stadsvallarna runt Derry.
De stod utan Malouda, Abidal, Tiago, Diarra, Essien och alla de andra utflugna.
De var tvungna att vinna för att undvika klubbens största misslyckande på fem år.
Halvvägs in i matchen ledde de med
1–0 och kontrollerade händelserna fullständigt efter en exceptionellt imponerande insats.
Vad tror vi om Kim Källström, 25?
Kim Källström hade visserligen börjat matchen i ett tio minuter långt ingemansland, men avslutat halvleken med 35 begåvade minuter.
Så hur lät bedömningen från Viasats studioexpert Bosse Petersson?
Jo, såhär:
– Han har varit väldigt, väldigt blek. Har inte varit involverad i någonting, haft tre, fyra bollkontakter och inte gjort någonting.
Att omdömet är baserat på ett hårresande faktafel må vara en sak – jag förde inte statistik, men tror att 30 bollberöringar är en rimlig uppskattning – men det jag reagerar mest på är utgångspunkten.
Vad tror vi egentligen om den 25-årige Kim Källström?
Att han fortfarande är samma spelare som när han lämnade allsvenskan som 21-åring?
Att han har samma uppgifter i en avgörande Champions League-match som i en gulddefilering mot Öster på Stockholms stadion?
För varje år som gått sedan flytten till Frankrike har Källströms spel handlat allt mindre om djupledslöpningar och genombrott, allt mer om klokt fördelande och ansvarsfullt balanserande.
I går startade Lyon med Juninho i en rätt fri roll, strax bakom en tremannakedja med Benzema, Ben Arfa och Govou.
Vad skulle då Kim Källströms uppgift vara? Att diktera tempot? Trä fram avgörande passningar? Slå frisparkar? Dra iväg på offensiva dribblingsraider?
Nej, herrejösses, Kim Källström skulle i första hand täcka defensiva ytor och sätta stopp för obehagliga omställningar.
Det kanske inte är världens mest glamourösa sysslor, men det är smutsgöra som behöver utföras även i Champions League.
Och det utfördes med den äran.
Efter dryga 90 minuter stapplade Källström mot omklädningsrummet med en kaptensbindel på armen, samt ett gott slit, en hisnande klackspark och en 3–0-seger i väskan.
Totalbetyget?
– Jag vet inte om jag har sett honom sämre i en match. (...) Han for omkring där som ett torrt skinn och fick egentligen ingenting uträttat.
När jag hör ett sånt uttalande blir jag förundrad, i synnerhet som det kommer från en erfaren fotbollsman som Bosse Petersson.
Kim Källström gjorde ingen fantommatch, han låg inte bakom någon ”svensksuccé” , men utifrån sin roll gjorde han en strong treplusinsats i en extremt svår match.
Acceptera Kims förändring
Det här är inget inlägg i diskussionen om hans roll i landslaget – den utgår från helt andra taktiska premisser – utan blott en stilla uppmaning om att vi ska acceptera att Källström utvecklats till en mindre spektakulär spelare än vi kanske trodde att han skulle bli.
Bönen riktar sig inte minst till honom själv, för Kim Källström är aldrig sämre än när han i överambition försöker dominera matcher på egen hand och avgöra anfall med varje passning.
I går kväll föll han inte i den fällan. I går var han en central del i ett lag som gick till Champions League-slutspel.
Jag önskar bara att han fick den credit han förtjänar för det.
Just nu finns det nämligen bara en annan svensk spelare som hade klarat av samma sak.