Trist, tyst och töntigt
Anrell: Jag har inte upplevt en så tyst publik sen jag såg NHL
Var det här ett embryo till ett VM-lag vi såg?
Huvva, det hoppas jag verkligen inte.
Sällan har så många bra – eller åtminstone hyfsade – hockeyspelare gjort så lite för att spela in sig i ett VM-lag.
Några få kan få godkänt.
Johan Gustafsson i mål höll Viktor Fasth-klass när Viktor själv vilade i båset.
Mattias Ekholm visade att han kommit över NHL-fiaskot.
Jonas Andersson jobbade på okej.
Jakob Silfverberg var bästa kreativa forward tillsammans med Carl Söderberg.
Andreas Jämtin var den enda som gjorde att det här faktiskt såg ut som en riktig hockeymatch. När andra finåkte så fort de kunde och växlade chanser ute i sarghörnen smällde Jämtin på som om det här var på riktigt.
Första tacklingen efter fyra minuter fick de andra att se förvånade ut.
När han visades ut för tredje gången för en ytterst försiktig armbåge i huvudhöjd såg de andra chockade ut. Herregud, vad trodde den där svensken egentligen? Skulle det inte vara en uppvisning och en All Star-fest? Nej, tydligen inte. Usch och fy.
Jämtin spelade 3–3 med sig själv
Andreas Jämtin blandade dock och gav.
Så som han alltid har en viss förmåga att göra.
Han blev utvisad tre gånger. Inte bra. Å andra sidan drog han på sig tre utvisningar genom sitt enorma energispel. Utan honom tror jag att de andra spelarna somnat – och publiken på läktarna hade fallit i koma av ren tristess.
Och att spela 3–3 med sig själv är ingen skam. Ingen annan svensk kom i närheten av den effektiviteten.
Var det kul?
Nej, det var inte kul. 7 125 på läktarna betyder att halva Globen var tom och i gårdagens fall innebar det också att samtliga närvarande 7 125, utom några få tjecker, var lika tysta som de tomma stolarna.
Okej, jag vet att hockey kan vara tråkigt, men vad är det för mening med att komma dit om man bara ska sitta och äta popcorn och bara låtsas som att man är en smula pliktskyldigt engagerad?
Jag har inte hört en så tyst hockeypublik sen jag var i NHL senast.
I Nordamerika kan det ibland vara bedövande tyst. I Globen var det ännu värre.
Arrangörerna försökte hotta till det hela lite genom att de svenska spelarna skulle komma genom publikhavet in på isen.
Det gick så där eftersom A-läktarens yta där AIK:s klack normalt står var nästan helt tom. Spelare som går i sina skydd nerför en svår trappa och en massa tomma stolar skapar ingen stämning. Det blir bara töntigt.
Skärpning för f-n, förbundet
Ute på isen åkte samtidigt en massa män omkring i röda kroppsstrumpor så att det såg ut som Blue Man Group – fast röda.
Vad tanken bakom det var fattade jag inte riktigt och ingen jag frågade fattade heller. Kanske var det en homage till alla hjärnskakade spelare i dagens hockey? Kanske en kram till Malmös ledsna rödhakar? Jag vet inte.
Tre Kronors tröjor var dessutom skitfula, med en massa reklam som gjorde så att de såg ut ungefär som bandytröjor. Bort med Scandic, bort med Kyocera. Det här är Tre Kronor. Inget annat. Skärpning för fan, hockeyförbundet. Ni är väl inget sämre konkursbo i rumänska andradivisionen?
Två nya spelare valdes in i den nystartade svenska Hall of Fame. Efter Tumba kom nu Lasse Björn och Börje Salming. Stort att se.
Snart väljs två till in. Jag förutsätter att det blir Ulf Sterner och Nisse Nilsson. Allt annat vore patetiskt.
Sen är det väl dags för Honken, hoppas jag.
Hockeymässigt såg det annars ut som det brukar under Pär Mårts.
Tre Kronor körde skiten ur sig i två perioder. Sen orkade de inte mer. I alla fall orkade de inte göra mål.