Tommy Salo: Det kommer bli årets resa

Nya satsningen: ska föreläsa i USA

Kristoffer Bergström

En måndagsmorgon ringer Tommy Salo.

52-åringen vill inget särskilt.

Han berättar att han är glad.

I helgen spelade målvaktsikonen golf i småländska Hok.

Resultatet i Mikael Ljungbergs Minnesgolf kan vi lämna därhän, för det relevanta i det här fallet är svaret på sportjournalistikens eviga spörsmål.

Hur kändes det, Tommy?

– Bra. Jag träffade mycket folk och ingen ställde dumma frågor. Alla var trevliga. Inga problem.

Släppte biografi i höstas

Det må låta som en blek öppning på en nyhetstext om ishockey, det är generellt ingen sensation att folk mår hyfsat ute på fairwayen i tidiga juni, men Tommy Salo har varit nedstämd så länge att ”inga problem” är något alldeles orthört.

– Jag har mått dåligt i tre års tid. Nu försöker jag sakta komma tillbaka till det liv som jag hade förut. Jag försöker bli starkare men mår fortfarande dåligt vissa dagar.

Är du glad i dag?

– Ja.

Annat var det i höstas när jag besökte 51-åringen i Surte, där han delade lägenhet med sin kompis Jarmila. Han hade avtjänat sitt straff för rattfylleri, två månader med fotboja, och självbiografin var på väg ut. Då var han folkskygg och spänd. Emellanåt hade han inte orkat gå och handla utan låg till sängs, intryckt mot väggen, med en tv-serie oavbrutet rullande för att skräna sönder tystnaden.

”Det finns inget som är okej”

Den gången hade han bestämt avböjt tv-sofforna. Vissa av mina frågor tycktes han fysiskt inkapabel att besvara, mimiken liksom låste sig. Så ont gjorde allt för en idrottshjälte som ordnat VM-guld, OS-guld och lirat tolv säsonger i NHL.

Allt? Ja, den insläppta pucken mot Vitryssland 2002. De påföljande hånen. Det usla beslutet att sätta sig bakom ratten med tre promille i blodet. Plumpar som blött ut över en i övrigt makalös livsteckning.

– Det finns inget som är okej med vad jag gjort. Jag står inte bakom det över huvud taget. Och folk verkar förstå mig. Bemötandet på slutet har varit okej, säger han nu på telefon.

Hur går det med alkoholen?

– Okej. Jag kan ta ett glas men inget mer. Men man börjar bli gammal, 52 år, så man blir trött. Man vill gå hem och lägga sig direkt.

Vårt samtal föranleds av att Tommy Salo fått ett nytt tränarjobb. I slutet av maj tillkännagav Kungälv hockey att veteranen tar över deras J20-lag ihop med vännen Tony Cuzic.

– De åkte ur elitdivisionen men fick tillbaka platsen, så nu blir det nya förutsättningar. Jag är motiverad.

Vad vill du åstadkomma som tränare?

– Det är kul att jobba med ungdomar som vill framåt. Jag vill utveckla de spelare vi har. Vi ska ha mycket puck och vara rädda om den. Det är vi som ska styra matchen.

Det låter givande att som tonåring få tränas av en välmeriterad spelare som du.

– Jag hoppas det. Och av Tony. Grabbarna ska få ha kul.

”Ska visa vad jag vet”

I höstas famlade Tommy Salo efter en långsiktig och givande sysselsättning. Han planerade att hålla målvaktsläger och hade ihop med Tony startat ett klädmärke. Camperna har blivit av, berättar han nu, men ett halvårs betänketid har lett till en ny affärsplan.

I augusti kliver han in i båset, men först ska han slipa på detaljerna för en slags paketresor till Nordamerika.

– Vi ska under hösten och vintern åka ungefär 30 personer och se tre NHL-matcher. Jag ska föreläsa och visa hur allt funkar. Islanders har blivit bättre sedan jag var där, men jag vill visa vad jag vet om klubben. Och förhoppningsvis kan man träffa Henke i New York, säger han.

Är Henrik Lundqvist med på tåget?

– Jag hoppas att han är på plats. Det borde han vara. Men vi får se.

Vem har kommit på att du ska arrangera NHL-resor?

– Det är min idé. Det kommer att bli årets resa, det kan jag lova.

Vad ska du göra mer i sommar? Bada?

– Jag vet inte. Men jag ska träffa mycket mer folk. Jag ska visa mig ute igen. Nu kan jag vara mig själv.