”Jag blir nöjd när det står tre timmar”

Kristoffer Bergström

Stina Nilsson: ”Alltid fem minuter kvar av mitt pass”

VAL SENALES, ITALIEN. Tänk att du är ute och springer tre mil i tung terräng. Klockan visar att du har varit ute i två timmar och femtiosex minuter, dina lagkamrater har gett sig och kroppen är slut.

Stannar du?

Sportbladet tog sig upp på en glaciär i Italien för att förstår varför Stina Nilsson vägrar svara ja på den frågan.

I april hölls ett hemligt möte i Härjedalen.

En gänglig norrman sa hei till Stina Nilsson och kom snart till saken. Ett tränarkontrakt för Sveriges damer väntade på honom, om ett par dagar ämnade han skriva på, men först ville han bekanta sig med 22-åringens träningsfilosofi. Hur såg planen ut för kommande vinter?

Träffen skedde på Ramundberget, tävlingssäsongen var över och Nilsson hade blivit trea i sprintcupen. Norrmannen ställde sina spörsmål men mottagandet blev inte riktigt som han tänkt.

För han fick mer motfrågor än svar. Den viktigaste var riktad rakt tillbaka mot honom: hur har du tänkt träna mig?

Ett halvår senare sveper en bitande vind över den italienska glaciären i Val Senales. Det är morgon, solen har inte nått över bergskanten än, så skidåkarna stakar runt i iskall skugga. 3 200 meter över havet är rörelserna långsamma, det är längd­sportens svar på qigong.

Total kontroll över satsningen

Tre svenskor är på plats. Ida Ingemarsdotter tar rygg på Jennie Öberg, flera svängar bakom dem makar sig Stina Nilsson framåt. Sakta men koncentrerat rundar hon en meander till, sedan en till, en till, en till.

Ole Morten Iversen står vid spårkanten.

Jodå, han skrev på avtalet ett par dagar efter att ha träffat Nilsson och tog över Rikard Grips roll som personlig tränare. Han filmar sin adept för att ha som underlag till kvällens diskussion om teknik. Att de är i uppbyggnadsfas är ingen ursäkt att slarva med detaljerna.

Iversen har varit del av norsk skidåkning sedan 80-talet, mött generationer av små gutter och jenter som växt upp till fullblodsidrottare, ändå stack första samtalet med Stina Nilsson ut. Hon uppvisade total kontroll över sin satsning – utan att verka insnöad och ignorant.

– Hon är krävande, förväntar sig mycket av de omkring, men är samtidigt duktig på att ge av sig själv, säger tränaren.

Vi journalister har märkt att hon gladeligen pratar om vissa ämnen, men knappt svarar om frågan är dåligt ställd.

– Ja. Hon är självständig. Men det är balanserat. Hon tar ansvar för sin egen utveckling men är väldigt intresserad av nya saker.

Svenskboendet ligger en kabinbanefärd ner, på 2000 meters höjd. Bygden är gles, när mörkret faller behöver du ficklampa för att hitta granngården. Men vid lunchtid är det fortfarande ljust och Stina Nilsson tar emot i en soffgrupp.

– Det här är min favoritlägerort. Det är så fint här. Dels att åka skidor – det är magiskt att vara på glaciären – sedan älskar jag löpningen här också.

”Jag vill springa varje dag”

Troligen joggar ingen elitåkare lika mycket som Stina Nilsson. Mer än hälften av sommarens pass utgjordes av löpning, ofta i Östersund, ofta uppåt 25–28 kilometer i skogsterräng.

Fast Stina mäter hellre i tid än i sträcka.

– Får jag välja helt så springer jag varje dag, men jag har hållit tillbaka för att vara lite klok. Mina favoritpass är tre timmar, säger hon.

Du stannar inte på tre timmar?

– Man dricker. Har man vätskeryggsäck kan man gå och dricka, men det blir ingen längre paus. Och skulle det bli paus så stoppar jag klockan. Det är tics jag har. Kanske är det inte så bra.

Det måste bli tre timmar?

– Ja, jag är väl ganska ensam om att vara så. Jag har alltid fem minuter kvar av mitt pass när de andra är klara. Det är för att jag stoppar klockan. Det har alltid varit så.

Så står klockan på 2.56…?

– Så borde man vara nöjd med det, men jag blir nöjd när jag ser att det står tre timmar. Det är inte de fyra minuterna som göra att jag blir bättre, men det är en grej jag har för mig.

Vad har Ole Morten gjort för din skidåkning?

– Han har tillfört mer krydda i mina pass. Han kan ha ett ytterligare syfte i passet, det tycker jag är kul och utmanade. Förut på glaciären har jag bara tagit mig fram så sakta som möjligt. Nu har jag försökt åka tekniskt rätt också.

Vad ser du i videoanalysen av dig själv?

– Vi sitter alla tjejer tillsammans och kollar på filmerna. Man får säga alla inputs man får. Jag kan kommentera Ida och Jennie. Varför gör du så? Vad tänker du där? Vi har ett väldigt öppet klimat.

”Jag står gärna i köket och mixtrar”

Hur intresserad är du av mat?

– Väldigt intresserad. Jag lär känna kroppen hela tiden, vilken typ av mat som funkar bäst på mig.

Har du tagit bort något ur kosten i vinter?

– Nej, jag har snarare lagt till massa grejer. Förut var jag inte noga alls, drack bara vatten efteråt, nu ser jag till att alltid ha någon slags bar i vätskebältet.

Räknar du kalorier?

– Nej, det tycker jag är lite drygt.

Jag läste i DN att du vill skriva en kokbok.

– Ja, det vill jag absolut göra. Det är min dröm. Jag är väldigt intresserad och står gärna i köket och mixtrar med olika saker och bakar mina egna barer.

Men vad ska boken fyllas av? Det blir ingen tjock bok om det bara är tips om energikakor.

– Det kommer inte bara att vara om mat, utan mycket om mellisar. Eller fan, kommer jag ha en kokbok? Vi får se. Men jag har ett matintresse. Jag gillar att ta fram egna grejer. Det ska vara träningsmat, mat för prestation.

Då måste vi få ett tips. Hur ska man äta?

– Jag är inte påläst. Jag kan bara min egen kropp än så länge. Jag kommer att ge alla skador om jag ger kostråd nu.

Om jag tränar inför Lidingöloppet?

– Jag måste kunna mer först.

Vi har nått väggen. Det där läget då följdfrågor är lönlösa. Alla skidreportrar har varit där och lärt sig att byta spår, för när Stina Nilsson har bestämt att ett ämne är uttömt kommer du ingenstans genom att propsa. På så vis behandlar hon journalister som motståndare i ett sprintlopp. Länge får du röra dig fritt, men vid avgörande lägen stryper hon utrymmet och tar kommandot.

Tänker inte på VM – än

Det är inte otrevligt, tolka inte min beskrivning så, men häpnadsväckande tydligt för att komma från en 23-åring. Hon är verbal och intresserad, men i rollen som sin egen presschef är hon vaksam om gränserna. Andra reportrar vittnar om att hon har varit sådan sedan det första JVM–guldet i sprint 2012.

När var första gången du vann något?

– Mitt absolut första minne är från mitt dagis Hästen. Jag skulle köra en variant av Vasaloppet som hette Lilla Hasaloppet, för man skulle hasa sig fram. Man fick en liten hästsko runt halsen när man gick i mål.

Vann du?

– Det vet jag inte. Jag vet bara att jag fick en medalj som var en hästsko.

Det var inga mästerskap förra säsongen. Vad vill du få ut av vintern?

– Jag ska försöka få ut träningen jag lagt ner under sommaren. Vad det utmynnar i för kliv eller resultat får jag ta där och då.

Du sätter inte upp något mål nu heller?

– Nej.

Vad tänker du om VM i februari?

– Jag tänker inte på VM än.

Väggen igen. Samma mur som samtalet kraschar mot då astmamedicin (”jag fokuserar på min egen prestation”) och träffen med Iversen i april (”det var bra att känna på varandra, men det var ingen stor grej”) förs på tal.

Ska vi roa oss med att syna lite resultatlistor i stället?

Malungs stora sprintlöfte benämndes Silver-Stina efter sina tre medaljer under hemma-VM 2015 och av siffrorna att döma är hon benägen att bli just tvåa. Av fjorton mästerskapmedaljer är nio (64 procent) silver, av sjutton pallplatser i världscupen är sju (41 procent) andraplatser.

”Väldigt förtjust i carbonara”

Vår intervjutid är över och Stina berättar att hon har hållit sig frisk hela sommaren, bortsett från en förkylning som kostade ett läger i Frankrike.

Finns det något jag missat att fråga?

Stina Nilsson skiner upp. Ge medaljören från VM, OS och Lilla Hasaloppet kontroll över samtalet och hon kommer glatt med förslag.

– Favoritmat, kanske?

Vilken är din favoritmat?

– Jag är väldigt förtjust i pasta carbonara. Tycker att den är fantastisk härnere.

Hur lagar man din favoritbar?

– Den är hemmagjord, med pepparkakssmak. Den smakar som deg.

Innehåller den nötter?

– Jag vill inte avslöja eftersom jag eventuellt ska ge ut en kokbok. Hemligheten får inte komma ut...

Är det kört då?

– Ja. Du får vänta tills den går i tryck.