En 90 minuter lång nervslitande resa
En seger bär väg till OS – en förlust rakt in i skuggan
ROTTERDAM. Hur långt är nittio minuter?
Ett ögonblick. En evighet.
Skillnaden mellan himmel och helvete.
Seger mot Nederländerna och Sveriges väg bär till OS.
Förlust och vägen leder bara hem, rakt in i skuggan.
Manegen är krattad. Utgångsläget det bästa, självförtroendet stort.
Sverige har inlett OS-kvalet på bästa sätt. Inte spelmässigt perfekt, men med två vinster och full pott, sex poäng, mot Norge och Schweiz.
Mot Nederländerna i kväll har man allt i egna händer.
Just det gör mig paradoxalt lite nervös, med pockande lust att viska ett ”memento mori” till alla spelarna. Minns att ni är dödliga. Kom ihåg att det är i kväll det gäller,
att detta är matchen ni måste vinna.
Jag står med Rotterdams råa kanalvindar i ansiktet men Rio de Janeiros lockande profil på min näthinna, just bortom min inre horisont. Så nära, så långtifrån. En poäng räcker för Sverige i kväll, men laget måste och kommer att gå för vinst.
Nederländerna har inte imponerat hittills. Men i den här sortens matcher är varje möte en ny utmaning, en ny chans.
I kväll, när allt avgörs, bärs hemmanationen fram av publiken på Sparta Stadion Het Kasteel.
Man kan hoppas att Nederländernas glöd mattas något av vetskapen om att det är fördel Norge, även om man slår Sverige, eftersom inbördes möte väger tyngst.
Men den typen av tänkande är inget de svenska spelarna ska ägna sig åt. För Pia Sundhage handlar allt om att få sitt lag att surfa på självförtroendet men samtidigt glömma de matcher som varit. I kväll lär det bli betydligt tuffare. Glöm vinster, blommande tulpaner, segersång och känslan av att OS är nära.
Mot Nederländerna kommer det att vara ännu mer nerv än i de föregående matcherna, ett helt annat publiktryck och, tror jag, en ny matchbild.
Krävs en mer kontrollerad offensiv
Sverige visade mot Norge och Schweiz att mycket blivit bättre sen VM-kollapsen. Nytt tänk, nytt spelsystem, ny fart, ny tändning. Mot Nederländerna behöver man dock höja kvaliteten ännu ett snäpp, minst.
Offensiven måste behålla farten men bli betydligt mer kontrollerad med spel via mittfältet, tid att flytta upp laget och mer välriktade uppspel i stället för långbollar på chans.
Defensiven har sett bättre ut men när motståndarna kommer med verklig fart svajar det farligt ibland och då har vi ändå inte prövats mot de allra bästa lagen, de som sätter i stort sett varje målchans.
Det som glatt mig har varit hjärtat och offerviljan, när spelet brustit. Mot Nederländerna kommer vi att behöva ännu mer av den varan. Jag har följt Sverige genom så många mästerskap, de senaste 15 åren. Det har, oavsett spelare och ledare, varit tydligt hur man helst slår ur underläge, med press på sig.
Radera segrarna ur minnet
Pia Sundhages främsta uppgift nu blir att sätta den pressen, i lagom hög grad, på sina spelare. Veteranerna Seger, Schelin, Fischer och Lindahl. Nya nyckelspelaren Olivia Schough. Virvelvinden Sofia Jakobsson.
Alla ska gå ut mot Nederländerna som inför en helt ny match, med varje tanke på segrarna mot Norge och Schweiz bortsopad.
EM-kval i all ära – missar Sverige OS blir det en lång kall vår och sommar, i skuggan. Och Pia Sundhage kommer att på nytt bli ifrågasatt, hela landslagets nyutsprungna leende slockna.
Jag vill inte tänka den tanken.
I kväll, dagen efter Internationella Kvinnodagen, spelar Sveriges fotbollsdamer en ödesmatch. Vissa protesterar när man sätter in damerna i de större sammanhangen men för mig är det en självklarhet. Kvinnor som spelar fotboll gör det alltid i viss motvind och det gör varje vinst så mycket vackrare. Både de enskilda matcherna och de större segrarna, i en ständig kamp för en fotboll för alla.
Vi står inför nittio minuter då landslaget ska bevisa att vi är kvar i världstoppen, att vi hör hemma på de största fotbollsscenerna, bland de bästa lagen.
Nittio minuters nervslitande ljuvlig resa. Jag vill tro att den går till Rio de Janeiro.