90 minuter av turkiskt mirakel
BASEL. Vi kom för att se underverk – och underverk fick vi.
Den här kvällen var turkarnas mirakel drygt 90 minuter långt.
Nu har jag förstått att ni nog inte ens fick se det i tv, men så här var det.
Efter drygt 92 minuters spel – när Tyskland tagit ledningen, förlorat den och sedan huggit tag i den igen – fick Turkiet frispark ett par meter utanför straffområdet.
Gamle Tümer Metin stod över bollen.
I det läget trodde jag verkligen att han skulle göra mål. Jag var fan i mig övertygad. Till och med när han lyfte bollen högt och harmlöst väntade jag på att självaste Allah skulle sjunka ner över stadion och styra bollen i nät med en ledig nickskarv.
Och naturligtvis – i samma ögonblick som vi för första gången väntade oss ett under så bröts förtrollningen.
Turkiet bjöd på ett mirakel den här kvällen också, men det kom inte i den 93:e minuten. Det kom inte i den 86:e minuten heller, även om det var då Semih Sentürk otroligt nog kvitterade.
Vettig, syltig, utmattad – men exalterad
Den här kvällen var turkarnas mirakel drygt 90 minuter långt.
Vingklippta och eländiga, skadeskjutna och decimerade – ändå gick de ut och gjorde lite som de ville med ett fullpumpat Tyskland.
När nu tyskarna fått för sig att de skulle rulla vartenda anfall genom innermittfältet stängde de röda helt enkelt till den delen.
De vann boll i rätt lägen, överlappade på högerkanten och hade dessutom banans överlägset bästa tysk.
Hamit Altintop från Gelsenkirchen fick det att se ut som att den riktige Michael Ballack bytt sida, och var egentligen bara ett mål eller en seger ifrån en insats att minnas i generationer.
Nu kom vare sig det ena eller det andra.
Nu kom i stället en hopplös utrusning av Rüstü, en positionsmiss av Sabri – och sedan hade Turkiet förlorat den enda matchen i hela turneringen som de dominerat.
Fyra gånger har jag nu suttit på EM-läktare och tittat på när det turkiska landslaget spelat. Fyra gånger jag lämnat arenorna svettig och syltig, utmattad men exalterad.
Att följa det här laget har varit ett av de största privilegierna i mitt idrottsliv.