Tre Kronor reser sig när allt hopp är ute
I?dag sitter Bengt-Åke Gustafsson och hans Tre Kronor på ett plan över Atlanten.
Och jag antar att han skruvar lite besvärat på sig i stolen när han tänker tillbaka på sista träningsmatchen mot Lettland.
Det har sällan sett sämre ut inför ett VM.
Det är väl det enda som talar för VM-guld.
Sverige landar i Portland på USA:s östkust idag ungefär samtidigt med amerikanarna.
USA:s coach John Torotorella har redan plockat ut tre målvakter, sju backar och tretton forwards i sin VM-trupp.
Samtliga från NHL.
När Boston åkte ut mot Montreal kunde han räkna in tre nya namn.
Forwarden Phil Kessel, backen Mark Stuart och gamle AIK-målvakten Tim Thomas, som blev NHL-stjärna på gamla dagar.
Jag sitter här och undrar hur svenskarna ska överleva träningslandskampen mot USA i Portland på söndag.
Just nu känns det som att ställa en Skoda Fabia mot en ångvält.
Reser sig när det ser som mörkast ut
Men det är just dit jag vill komma. När det ser som mörkast ut, när man nästan gett upp allt hopp – det är då Tre Kronor brukar resa sig. Det kan se uselt ut mot sämre lag, men så stämmer plötsligt allt mot världsmotståndare. Efter att ha sett svenskarna mot Lettland i går satt jag mest och oroade mig för premiären mot Vitryssland.
Sedan föll tanken på vilka svenskar som förlorade mot just Vitryssland i OS-kvarten i Salt Lake City 2002. Alla de stjärnor vi nu bara kan sitta och drömma om.
Och förra året hade Bengt-Åke en enda NHL-spelare i VM-truppen – Torontos Alexander Steen.
Trots det tog sig svenskarna till VM-semifinal mot Kanada (där lagets svaghet avslöjades brutalt).
Sverige ska kunna ta sig till semifinal den här gången också, men där tror jag det är stopp.
Inte bara för att så många tackat nej, utan också för att alla förutsättningar talar för Kanada och USA. Det är skilda världar.
Kanada överlägsna
Medan Bengt-Åke tvingas vänta på förstärkningar från NHL, räknade Kanadas coach Ken Hitchcock in sju nya namn till sitt VM-bygge ungefär samtidigt som Sverige med nöd och näppe slog Ryssland. Målvakten Mathieu Garon, backarna Brent Burns och Ed Jovanovski och fyra forwards i Ryan Getzlaf, Chris Kunitz och Daniel Alfredssons båda kedjekompisar Dany Heatley och Jason Spezza.
Toppnamn i NHL hela bunten. Samma Kanada som var överlägsna i VM i Moskva.
På stor rink.
Nu har de ett ännu bättre lag.
På liten rink.
Och hemmaplan.
Samtidigt ska alla komma ihåg att Tre Kronor aldrig varit favoriter de gånger de tagit VM- eller OS-guld.
Jo, en gång.
I Zürich 1998.
Då fick Kent Forsberg lika många ja tack som Bengt-Åke fått nej tack den här gången.
Då kom både Peter Forsberg, Mats Sundin, Niklas Sundström, Mikael Renberg, Ulf Dahlén och Fredrik Modin.
För att nämna några.
Tala om spetskompetens.
Har inte gett upp hoppet
Ändå slog Sverige ett hemvävt Finland i finalen med knappa 1–0 – på två matcher (0–0, 1–0).
Dessutom var det hemmabacken Johan Thornberg som avgjorde med ett höstlöv som han bara la mot mål. Och inför Riga 2006 kallade vissa VM-truppen för den sämsta som någonsin åkt till ett VM.
Det blev guld ändå.
Så jag har inte gett upp hoppet.
Bengt-Åke åker i alla fall till VM med ett backpar i världsklass.
Anton Strålman och Kenny Jönsson kan spela upp till 30 minuter per match på liten rink.
De är ett givet par i den första power play-uppställningen.
Och de kommer bara bli bättre.
Med Kenny/Strålman och Nicklas Bäckström behöver inte Bengt-Åke fundera över stommen i sitt power play.
En gyllene triangel.
Det är skönt att ”Bäckis” kommer.
Han har utvecklats enormt sin första säsong i Washington.
Han har tagit ett enda jättekliv från ifrågasatt junior i Brynäs och JVM i fjol till en världsstjärna.
Men han är samtidigt den enda jag kan se nå Foppa eller Sudden-status hos den yngre generationen.
Zäta är redan där, men Zäta är snart 28.