Treo Walcott
Skillnaden mellan lagen – en fullständigt fenomenal nittonåring
Den mest spektakulära skillnaden mellan då och nu:
En ostoppbar 19-åring.
De mest betydelsefulla:
Ett Kroatien som fått storhetsvansinne och ett England som skrämts till ödmjukhet.
Först som sist och i alla utrymmen däremellan.
De snillen som försöker lansera det här som någon sorts revansch för Sven-Göran Eriksson – och jag vet att de finns där ute – missar målet grövre än svenska skeetskyttar.
I går var en 19-årig Theo Walcott fullständigt fenomenal.
Han sprang igenom som han ville. Han gjorde mål med högern, med vänstern och hade kunnat sätta fem om alla marginaler varit på hans sida.
Under VM 2006 var däremot en 17-årig Theo Walcott så ofärdig att han var betydligt mer kolbit än diamant.
Han hade inte spelat en enda minut för Arsenals a-lag, och hade fortfarande svårt med offside-
regeln. Herrejävlar, han hade bara spelat fotboll i sex år.
Det var inte mer befogat att ta ut honom till VM ’06 än det varit att ta ut en 13-årig Pelé till VM ’54 eller en 12-årig Zlatan Ibrahimovic till VM ’94.
För två och ett halvt år sedan var Walcott fortfarande en osnuten valp. Nästan 50 Arsenal-matcher senare är han en färdigvuxen vinthund.
Så var det sagt.
Bara resten kvar.
Kroatisk arrogans
Och ja – vad var det som hände?
Vad fick det att lossna för evigt underpresterade England, vad fick den ointagliga kroatiska borgen att slutligen rämna och vad fick vinnare och förlorare att helt plötsligt byta identitet?
Själv tror jag att en ganska viktig ledtråd finns att hämta i en av alla intervjuer som Slaven Bilic gjorde inför EM.
Frågan handlade om engelsmännen och deras påstådda tendens att inbilla sig att jorden kretsade kring dem, men Bilic viftade bort den.
– Äh, de härskade ju världen i århundraden. Hade vi kroater haft den makten för en enda dag hade vi varit tio gånger värre.
Ett EM-rampljus senare frontade Bilic själv en kroatisk hybrisfiesta, berusad av att ha snuddat ära och berömmelse.
– Ingen är rädd för England. De kan inte spela bra fotboll, eftersom de spelar förutsägbar fotboll. Jag förväntar mig att vi vinner lätt.
Skillnaden mellan självförtroende och arrogans är inte särskilt stor, och i går kväll korsade det kroatiska landslaget definitivt gränsen.
Några bortfuskade löpmeter, några slappslarviga försvarsingripanden – mer behövdes inte för att England skulle få chansen till en annan sorts förvandling, i den motsatta änden av självförtroendeskalan.
Ur deras perspektiv påminner ju den här förlösningen så löjligt mycket om den där gamla 5–1-manglingen i München.
Engelsk sårbarhet
Ett uträknat lag med en ifrågasatt tränarnykomling åker ner till en fientlig rövarkula, och tack vare en ung speedkula och hans hattrick kontringskrossar de sin förlamande rädsla.
Sju år efter den där demoleringen i Tyskland kan vi konstatera att de tre lejonens berg-och-dalbanelandslag fortsätter vara den absolut tydligaste illustrationen av det här förrädiska mentala vattenpasset som förblir elitfotbollens minst utforskade territorium.
Först det första: England har potential att vara ett av världens absolut bästa lag, om de bara är fokuserade i sin raka-vägen-till-mål-fotboll.
Men sen det andra: England tillhör också elitskiktets mest sårbara landslag, om deras grundspel hackas sönder och de börjar tvivla på sig själva och det de gör.
Tvivlen i ena änden, övermodet i den andra.
England har tvingats inse att skillnaden mellan ett kvalfiasko och en rejäl mästerskapschans inte är större än en kantring åt ena eller andra hållet.
Nu är det dags för Kroatien att lära sig samma läxa.