MFF kunde gjort tredubbelt så många mål
Stefan Alfelt: 2–0 är ett nästan löjligt slutresultat
MALMÖ. MFF-fansen hoppade, sjöng och stannade länge för att hylla sina himmelsblå.
Med all rätt att vara lyckliga åtminstone för en kväll.
Jag har aldrig sett stabila Gefle bli så utspelat och det var länge sen som jag såg en lirare som Labinot Harbuzi i allsvenskan.
Jag har inte imponerats av MFF:s oavgjorda inledning av allsvenskan och krasst sett är en utklassning av Gefle inte ett resultat som räcker för guldprat. Att ta gårdagens match som bevis för att årets MFF är ett helt annat, mer målmedvetet kämpande lag, än det var under Sören Åkebys tid, går naturligtvis inte.
Gefle krossades, 2–0 är ett nästan löjligt slutresultat. MFF bestals på en solklar straff och med lite mer skärpa från Ola Toivonen, framförallt, och inhopparen Agon Mehmeti hade det blivit kanske tredubbelt så många mål.
Denne unge Mehmeti måste väldigt snart få chansen att spela från start. Han spelade fram både Toivonen och Christian Järdler till rena frilägen och hamnade själv i två bra avslutningslägen på den kvart han fick. Allt han gör på planen blir så instinktivt rätt hela tiden att jag inte kan förstå Roland Nilssons tvekan om hur supertalangen klarar att spela en hel match.
Jag vill se mer av Agon Mehmeti.
Mycket mer. Snart, Roland!
Toivonen – en svårstoppad urkraft
Ola Toivonen missade sina lägen, men ändå tycker jag att gårdagens insats var hans mest positiva hittills i MFF. När han hittar ytan att vända upp på mellan motståndarnas backar och defensiva mittfältare blir han en svårstoppad urkraft. Toivonen i fart med boll tvingar motståndarna att gå fram och släppa ytor för andra MFF-spelare.
Efter MFF:s pinsamma insats mot Trelleborg i söndags skrev jag: ”Daniel Andersson fortsätter att lyfta ballongbollar som droppar ned till svårvunna dueller. Labinot Harbuzi visade under en kvart i början av andra halvlek mot Trelleborg att han i rätt tempo kan vara närmast magisk med sina fötter och blick för passningen. I 75 minuter visade han däremot i princip ingenting.”
I går lyfte Daniel inte en enda alibiboll upp mot den regntunga himlen.
Och Harbuzi försvann inte en gång. Tvärtom. Han briljerade med teknik, dribblingar och ett passningsspel som emellanåt höll hög internationell klass.
Han är en av dessa många unga talanger som lämnade svensk fotboll tidigt – bara 15 år ung – för att prova på proffsspel utomlands. För tidigt har jag trott, men för två månader sen pratade jag i samband med Helsingborgs bortamatch i Uefacupen mot PSV med Feyenoords chefstalangscout om Harbuzi. Om det inte hade varit för de tidiga skadeproblemen Labinot varit kvar i Rotterdam.
Dixons svar var ren humor
Som frisk har han en enorm potential. Därför var det kul att stå och snacka med honom efter matchen i går medan han körde ett eget skadeförebyggande fysprogram i styrketräningslokalen intill omklädningsrummet. När stora talanger inser att talang i sig inte räcker för att bli bäst är då de blir redo för det stora klivet.
Jimmy Dixons nej på frågan om hans nickmål var resultatet av en intränad variant var ren humor. Roland Nilsson sa att det var så. Fast förmodligen mest för att rättfärdiga att MFF förbjöd fotografering under slutfasen av sista träningen inför Geflematchen.
Förbjuda fotografering?
Herregud, har MFF-tränarna ingen aning om hur media fungerar?
Vilken journalist som helst på plats kunde ha memorerat övningarna och bett en tecknare att rita varianten och gjort den hundra gånger tydligare än ett foto skulle kunna göra.
Om det däremot var en intränad variant lyfter jag på hatten jag inte har för Jeffrey Aubynn. Kan han droppa en hörna på 178 cm Daniel Anderssons huvud mellan två motståndarförsvarare så att Daniel kan nicka vidare till Dixons skalle har ”Jeff” en vänsterfot känsligare än Maradonas.
Gefle?
Tja. Dom var med på planen men inte i matchen. Bra ändå att pricka in svackan en säsong när Ljungskile, Norrköping och ett Sundsvall i fritt fall är med.