Wennerholm: Aldrig sett så mycket hända
Tårar, skratt och det var OS-hopp som tändes och OS-drömmar som krossades
AMSTERDAM. Jag tror aldrig jag sett så mycket hända våra svenska friidrottare på enda dag i ett EM.
Det var tårar, det var skratt, det var OS-hopp som tändes och OS-drömmar som krossades.
Men jag är glad att Sanna Kallur kan fortsätta drömma och att Michel Tornéus bara är en vindpust från en plats i OS i Rio.
Och så Elin Westerlunds EM-debut som startade med årets vurpa på 100 häck.
Den borde hon nästan få pris för på nästa Friidrottsgala.
Ändå var det Susanna Kallur jag gladdes mest åt.
Hon vann sitt försöksheat, men kunde ändå kosta på sig att vara missnöjd över tiden 13,01.
Det är hennes sämsta tid sedan comebacken där klockan stannat på 13,00-12,91 och nu 13,01.
Men jag får nästan nypa mig i armen varje gång jag ser henne gå ner i startblocken.
Det är åtta år sedan hon tävlade i ett mästerskap senast. Åtta år av ständiga bakslag och enformig rehabträning.
Ändå känns det som om tiden stått stilla.
Jag såg Sally Pearson göra comeback i Diamond League-tävlingen i Birmingham tidigare i sommar. Regerande OS-mästare efter segern på 100 häck i London för fyra år sedan.
Då hade den 29-åriga australiskan varit borta ett drygt år efter sin vådliga vurpa i Rom förra året, då hon bröt handleden och fick ställa in säsongen.
Sally har sprungit tre lopp precis som Sanna och har haft raden 13,25-12,92-13,14.
Det säger det mesta om Sannas bragdartade comeback och hur svårt det är att hitta tillbaka i en gren som kräver så mycket känsla och rytm.
Håller alla tummar jag kan
Nu väntar en semifinal och en eventuell final, men jag vågar inte tro någonting när det gäller Sanna. Allt beror på hur hennes kropp reagerar på försökslopp och hon har inte gjort två häcklopp på två dagar sedan OS i Peking 2008. Och inte ens då, då hon bara hann till första häcken i det andra innan hon föll och allt elände började.
Nu kan jag bara hålla alla tummar jag kan.
Det gör jag också för Michel Tornéus som blev blåst på en OS-resa av vindmätaren. När han drämde i med längdkvalets längsta hopp på 8,19 borde det har räckt ända till Rio.
Men i den slumpartade vinden var det rena lotteriet och vindmätaren fällde Tornéus och visade +2,5 meter i sekunden i ryggen. Bara 0,5 över det tillåtna.
Nu kan Tornéus bli blåst på OS, trots att han kanske är Sveriges största medaljhopp på papperet.
Han måste hoppa 8,15 för att ta sig dit. Det är den OS-kvalgräns som Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) kräver och Tornéus har inte klarat den än. Det finns inga räddningsplankor om han inte klarar den utmaningen i EM-finalen, även om det finns tid för en tävling till innan OS-fönstret stänger den 11 juli.
I så fall vore det en tragedi för Tornéus som var OS-fyra i London senast. Och samtidigt visar det hur sjukt OS-kvalgränserna kan slå.
Jag tror ingen svensk fick så mycket tv-tid som Elin Westerlund, då reprisen när hon kraschade in i sjunde häcken visades om och om igen.
Både i Sverige och internationellt.
Elin slog sig blodig, fick sy i ena knät och slog upp ett stort sår i munnen.
Men det var inga tårar. Hon sprack upp i ett enda stort leende direkt efteråt.
– Det gör skitont, sa hon till tv12 direkt efteråt.
Men hon fortsatte att le.
Sånt går hem i stugorna och hon hittade garanterat en plats i mitt hjärta.
Fall nummer två kom då Sarah Lahti satte krokben på sig själv då hon var på väg mot ett nytt svenskt rekord på 10 000 meter.
Efter 5 600 meter i rekordtempo föll hon pladask och allt blev svart som hon själv uttryckte det.
Hon orkade inte svara på så många fler frågor innan tårarna kom och hon flydde ut till ensamheten.
Men Sarah är bara 21 år och har oerhörda krav på sig själv. Hela den här säsongen har hon krossat sina personliga rekord och är klar för OS i Rio sedan länge.
Jag hoppas hon står på benen då.
Däremot tror jag OS-drömmen krossades för både Erika Kinsey i höjd och Erica Jarder i längdhopp.
Båda är kvalificerade för OS rent formellt, men ingen har visat den form SOK kräver. Jag har svårt att protestera mot det.
Erika Kinsey rev ut sig redan på 1,89 i höjdkvalet och stannade på 1,85. Jarder landade på 6,33 som bäst och var långt från en EM-final.
Det var upp till dem själva att visa att de hade i Rio att göra, men ingen lyckades övertyga eller ens visa ett uns av den form som krävdes för att få åka.
Hårt men rättvist.
Sarah Lahti lämnade mixade zonen gråtande och kontrasten blev enorm när Khaddi Sagnia stormade in och tog hennes plats med EM:s största leende.
Hon gjorde en "Tornéus" och fixade en plats i EM-finalen i sista hoppet. Inte med samma jättemarginal, men 6,47 räckte.
Det går ju inte annat än att bli glad när man möter denna naturkraft från Göteborg som bara bubblar av positiva tankar.
Och alla kunde gå hem från den hör första svenska EM-dagen med leende till slut.