PÅ TIDEN SPANIEN
NIVA: De gjorde det som inte skulle gå – Que Viva España
WIEN. De vann matchen de inte kunde vinna.
De slog laget de inte kunde slå.
De avgjorde med han som inte skulle brinna.
De gjorde det som inte skulle gå.
Tror jag på skrocket, snacket, ödet?
Nej, det gör jag väl inte.
Jag tror inte att det spanska landslaget gick in till den här matchen med fötterna ihopsnärjda av nervknutar.
De tänkte inte på att det var 24 år sedan Spanien senast vann en kvartsfinal när de marscherade in på planen.
De tyngdes inte av att de inte hade slagit Italien på 88 år när domaren blåste igång matchen.
Och de påverkades inte av att de förlorat tre raka straffläggningar just den 22 juni när de rullade igång sitt första anfall.
Men sedan gick det en halvlek, och sedan gick det en timme.
Där stod djävulen själv
Spelet flöt inte alls som det gjort i gruppspelet. Passningstrianglarna satt inte, de två skyttekungarna kom fel i löpningarna och sistabollarna saknade kvalitet.
Och det gick 70 minuter och det gick 80 – och när de spanska spelarna sedan tittade upp med några få minuter kvar av ordinarie matchtid så är jag helt övertygad om att vissa av dem plötsligt såg en helt annan motståndare än de tidigare sett.
Där stod ju ingen annan än djävulen själv.
Och nu fanns inte längre några andra vapen att slåss med än den djävelns egna.
På ett sätt var det väl oundvikligt att det skulle bli såhär.
Skulle Spanien blåsa bort sina spöken skulle de vara tvungna att titta dem i ögonen.
Det blev inga 3–0, inga blixtrande passningskombinationer. Det blev förlängning, det blev ful-furbo, det blev en Antonio Di Natale som filmade sig ut från planen och sedan rullade in igen.
Det blev straffar.
Och det kan jag jävlar i mig lova er, att under de där minuterna som gick före den ensamma vandringen mot elvameterspunkten – då blixtrade de förhäxade siffrorna 22, 24 och 88 förbi i huvudet på både en och två spanjorer.
Så – tror jag på skrocket, snacket, ödet?
Nej, det gör jag väl inte. Däremot är jag övertygad om att du måste klara dig igenom några rejäla mentala prövningar om du någonsin ska kunna vinna ett EM, och att Spanien vann den här matchen i sina egna huvuden snarare än på någon taktiktavla.
Men hur är det med det där andra då?
Tror jag på slitningarna, politiken, splittringarna?
Nej, det gör jag väl inte.
Jag tror inte att professionella fotbollsspelare röstar med sina fötter.
Spegling av nationen
Basker och katalaner åker inte till landslagssamlingar och slår avsiktliga felpassningar även om de nu tycker att deras regioner ska ha större autonomi.
Däremot är ju den spanska fotbollen ofrånkomligen en spegling av den spanska nation som fortfarande har kvar ärren från inbördeskrig och diktaturer.
Det är det som ger matcherna mellan Barcelona och Real Madrid sin hetta, det är det som ger Athletic Bilbao sin unika karaktär – men det är även det som gjort så att intresset för landslaget traditionellt sett varit mindre där än i andra europeiska länder.
Spanska fotbollsfans har alltid satt sina klubblag först, och när allting kommit kring har det nog funnits en och annan spelare som omedvetet resonerat likadant.
Alla människor i Spanien tänker givetvis först och främst på Cesc Fàbregas som en fenomenalt skicklig fotbollsspelare – men när han gick fram för att slå den där avgörande straffen var alla även medvetna om att han är katalan.
Ingenting förenar som framgång
Så – tror jag på slitningarna, politiken, splittringarna?
Nej, det gör jag väl inte. Däremot är jag övertygad om att olika människor behöver gemensamma glädjestunder, och att lille Fàbregas behärskade bredsida därför var större och viktigare än ett vanligt fotbollsmål.
Que Viva España.
Ska någon börja tro på något krävs det att han eller hon får en anledning.
Det spanska landslaget tvingades möta alla sina demoner på en och samma gång.
De vann.
Ett sånt lag når framgång, ett sånt lag väcker känslor.
Ett sånt lag skriver historia ute på planen och får ännu större betydelse vid sidan om.
Absolut ingenting förenar lika effektivt som framgång.