Flinck: Då är Sverige en riktig stormakt igen
Andra semifinalen på ett år för första gången på 20 år.
Utan att egentligen imponera.
Sverige börjar se ut som en stormakt igen.
Minns ni VM för ett år sedan?
Klart ni gör.
Sverige skulle spela semifinal mot Frankrike och ett nytt, svenskt landslag hade tagit handbollsvärlden med storm med turneringens kanske mest underhållande handboll. Det var fart och fläkt, spektakulära räddningar och nya affischnamn.
I kväll ska Sverige spela semifinal igen mot Frankrike.
Men det är knappast ett svenskt landslag som fängslat handbollsvärlden igen (bortsett från vändningen i andra halvlek mot Norge).
Ger hopp om framtiden
Sveriges halva har beskyllts för att vara såväl svagare som tråkigare än den andra.
Det är förstås inte landslagets fel utan bara att tacka och ta emot lottningen. Men på denna halva var man en dålig, tjeckisk passning från att åka ut i gruppspelet med fiaskostämpel och sedan en norsk kollaps (och egen bragdinsats förstås) från att åka ut i mellanrundan.
Det har hela tiden funnits frågetecken och kritik mot spelet: dragen handbroms på kontringarna, direkt svagt övertalsspel, för svaga hot på vänsternio och knackigt, uppställt anfallsspel överlag.
Sverige har gått vidare utan att imponera (men försvaret har hållit världsklass, det ska sägas).
Men det är det som imponerar.
Och ger hopp om framtiden.
Sverige behöver inte maxprestera eller få till en fullträff i 60 minuter längre för att ta sig till en semifinal.
Man är i sina andra semifinal på ett år (och däremellan bara någon boll från att gå till semifinal i OS). Det är 20 år sedan senast: Bengan Boys sista refräng med VM-final 2001 och EM-guld 2002.
Det var visserligen bara 1,5 år mellan VM-bronsmatchen på hemmaplan 2011 och OS-finalen 2012. Men däremellan hann landslaget göra ett riktigt svagt EM (tolva) och ett ännu svagare VM-kval där man åkte ut mot Montenegro, så det fanns ingen kontinuitet där.
Tredje medaljmatchen under de här åren var EM-finalen 2018.
Samma semifinallag som i VM
Sveriges lägstanivå har definitivt höjts.
Jag håller med Martin Boquist om att det är lite för tidigt att säga att man är det där stadiga semifinallaget som Frankrike varit i 20 år, Danmark i 15 och Spanien i 10 (med tillhörande och tillfälliga missar då och då förstås). Kroatien var den fjärde stormakten i drygt 15 år fram till 2020.
Norge var med där uppe under en kortare period, 2016–2020. Men nu har Sverige placerat sig bättre än norrmännen i tre raka mästerskap.
Det tar en turnering till eller två med nya semifinaler innan vi kan våga slå fast att Sverige är en stormakt på riktigt igen. Men det känns hoppfullt att konstatera att semifinalparen är exakt desamma som i VM för ett år sedan: Sverige-Frankrike, Danmark-Spanien. Däremellan var de andra tre i OS-semifinal också.
Vi ska heller inte glömma att landslagets och Glenn Solbergs stora mål hela tiden varit hemma-VM 2023 och framför allt Paris-OS 2024. Det är då man ska vara som bäst.
Försvarsspelet har varit bäst
Nu är Spanien ett spöke för Sverige. Men hade jag fått välja motståndare bland de tre obligatoriska semifinallagen hade jag ändå tagit Spanien med tanke på att de inte gjort en enda bra match i EM förutom mot just Sverige.
Men mycket hellre Frankrike än Danmark.
Danmark mönstrar faktiskt ett av världens bästa landslag genom tiderna just nu. Jag är beredd att hålla med de som påstår att danskarna mycket väl hade kunnat ha två lag i semifinal om det bara hade varit tillåtet. Sådan bredd, och spets på bredden, har man.
Frankrike är också den enda av de tre stormakterna som Sverige besegrat i en match som gällt något för båda sedan VM-semifinalen 2018 mot danskarna (räknar alltså bort den svenska segern i OS-gruppspelet mot Danmark).
Det var VM-semifinalen i fjol. Frankrike hade ett bättre lag på papperet då men saknade Nikola Karabatic, som i både OS och matchen mot Danmark i onsdags visade vad han betyder för laget.
De franska målvakterna räddade bara fyra skott i VM-semin, de svenska målvakterna (mest Andreas Palicka) tog tretton. Nio mål från kanterna, fem på kontring och fyra på distansskott från Jonathan Carlsbogård var också nycklar till den segern.
Bäst i Sverige i detta EM har försvarsspelet varit, framför allt i mitten med Oscar Bergendahl och Jonathan Carlsbogård. Det är där Frankrike vill avsluta, precis som Norge, och det passar förstås Sverige bra även om det är ett oerhört jobb som ska göras mot tungt skytte och extrem fysik.
Det kommer att krävas en insats som i andra halvlek mot Norge, fast i två halvlekar.
Sverige måste imponera på riktigt nu och i princip maxprestera i 60 minuter: vinna målvaktsmatchen klart, fortsätta springa som man gjorde i andra halvlek mot Norge och sätta de breda lägena i de uppställda anfallsspelen.
Jim Gottfridsson får gärna göra en ny 
-match. Det lär krävas och då kan det bli final igen.
Men det senaste bakslaget, bara timmar före match, gör förstås att det krävs en bragd nu. Hampus Wanne och Niclas Ekberg, två av världens absolut bästa kantspelare, är sjukförklarade igen och missar matchen.
Jag kan bara hålla med min poddkollega från Kristianstadsbladet, Robin Nilsson, som twittrade: ”EHF:s jakt på tester och värden på redan friskförklarade människor är smått paranoid.”
Det betyder att Sverige lär ställa upp med fyra spelare i startuppställningen som antingen var hemma, reserver eller tredjeval på sin position när EM startade.
Bara niometerslinan med Carlsbogård, Gottfridsson och Lagergren är intakt.
Var det 60/40 eller 70/30 till Frankrike i går så är det 80/20 nu. Minst. Om nu inte fransmännen också fått en rad nya fall.
Fyra nordiska länder bland de sex bästa. Det har aldrig hänt tidigare i ett mästerskap. Norden har tagit över när öststaterna tappat.