Bank: MFF hittade tre poäng – Djurgården en hel del annat

Drömmål, överfall, slaktar- och svängfotboll och fem mål – och det är väl bara att konstatera att det här var den sorts vårmatch som hade något för alla.

Malmö FF hittade tre poäng.

Djurgården hittade en hel del annat.

Följ ämnen
Malmö FF

Tiden går fort nu för tiden.

Det har gått nästan på dagen tre år sedan Magnus Pehrsson och ordföranden Tommy Jacobson lämnade Djurgården efter att ha mottagit hot. De låg sist i allsvenskan efter fyra omgångar, och här stop Pehrsson på andra sidan, som tränare för svenska mästarna.

April är också en snabb månad, man hinner med flera säsonger på ett par omgångar. Malmö FF har hunnit med att bli sönderstressade och osäkert på Ullevi, de har hunnit bli ett lag som kan klara sig utan självklart bärande element som Jo Inge Berget och Magnus Wolff Eikrem, de har förvandlat en fyrbackslinje till en L-formad trebackshybrid och de har hunnit se Pawel Cibicki gå från utlånad marginaltalang till månadens smak.

Det är den tiden av året, alla letar.

Djurgården har hunnit värva ihop en erfaren stjärntrupp, men Özcan Melkemichel har inte hunnit hitta ett färdigt lag riktigt än.

Aprilfotboll.

Olika utföranden

Här gick Djurgården hur som helst in på Swedbank stadion (med Magnus Eriksson som anfallsenergi – gjorde inte han drömmål för MFF alldeles nyss?) för att vrida upp alla reglage till elva.

Uppställningen är sundare nu, mittfältsbalansen sitter där den ska med en bollvårdande Kevin Walker, Kim Källströms svepande högriskmissiler och Kerim Mrabti trippande en bit framför.

Malmö öste på, Djurgården öste på, de ställde sig tåspets mot tåspets och testade varandra. Det smällde här, det smällde där, och medan ambitionerna var likartade så var utförandet lite olika.

Djurgården tog sig konstant framåt med snabbaste möjliga spel, oftast den längre bollen från Källström mot fartspelarna där framme. MFF var skickligare på att använda en mellanpassning innan de drog iväg, och fick anfallsspel med fyra-fem-sex spelare istället för bara två.

Dessutom borde vi prata mer om den allra största skillnaden som Pawel Cibicki gör i MFF:s spel. Djupledslöpningar hit och bicicletamål dit – men framför allt ger han dem ett offensivt presspel som de aldrig riktigt hade i fjol.

Pehrsson har fortfarande mycket att leta efter, men just den biten börjar redan sitta.

Bevisföremål A: MFF–Djurgården 1–0, efter en halvtimme.

Markus Rosenberg tvingade Andreas Isaksson till en Isaksson-räddning från fem meter, sedan vann de bollen igen, och igen, och till slut stod Anton Tinnerholm fri nog att trycka in 1–0.

Det var ingen bicicleta, men det var precis den sorts mål som fotbollstränare älskar att se.

Och det var precis den sorts fotbollsmatch som är lätt att dras med i.

Samma, men tydligare.

MFF med bollen, men utan att kunna spela sig förbi – Djurgården med smarta, konkreta kontringar. Efterhand sjönk de djupare, för att orka, det gav Malmö ännu mer tid med bollen men också större ytor för Dif att ställa om på.

Kim Källström sprang runt och stångades med Anders Christiansen, men här – på naturgräs – gjorde han sin hittills mest helgjutna insats i år. Underlaget passade honom, matchbilden passade honom, och precis före paus passade han till Magnus Eriksson, som skickade iväg Gustav Engvall i djupet. En Lasse Nielsen-fällning och Eriksson-straff senare var Djurgården ikapp.

Andra halvlek var mer av samma, men tydligare.

Mer MFF-dominans, vassare Djurgården-kontringar, och ännu fler tveksamma försvarsinsatser från Malmös mittbackar.

Franz Brorsson försökte stämpla sig till en utvisning, Lasse Nielsen chansspelade mot Engvall en gång till, gick bort sig och gav bort ett mål till.

Engvall är alltid rolig att se på, hans hundraprocentiga satsning med förstatillslaget leder honom fel sju gånger av tio, men han slutar aldrig att försöka göra något med den, spelar aldrig på det säkra alternativet.

Nedtagningen vid 2–1-målet var så typisk för Engvall, när han lyckas ser han alltid ut som en färdig internationell spelare (i andra matcher ser han ut som något för Ölandsmästerskapen).

Djurgården har fortfarande en bit kvar, men det här var en perfekt kompromiss mellan vad man kan och inte kan. Malmö hade större ambitioner, men också svårare att leva upp till dem, med ett hackande passningsspel när de väl tuggat sig fram i etablerat spel.

Borde varit utvisad

Och, ja, det är väl då det är ganska skönt att vara det enda laget i den här serien som kan skicka in Wolff Eikrem från bänken och Jo Inge Berget från rehabiliteringen, eller kan lita på att någon av alla klasspelare plockar upp bollen och skickar upp den i bortre krysset från 30 meter.

Det hoppades på norra läktaren när Markus Rosenberg tvåfotade bort Niklas Gunnarsson och spelade fram Berget till kvitteringsmålet. Det vrålades när Yoshi Yotún (som borde varit utvisad så dags) böjde in en segermålsmörsare med fyra minuter kvar.

MFF fick sina tre poäng, de fick en böljande högadrenalinsmatch, de fick köra sitt ”så jävla enkla tre poäng” och de fick ett nytt bevis till på att de har en trupp som ingen annan klubb.

Djurgården fick noll poäng, men inte ingenting.

De har hittat ett sätt att spela mot de stora lagen, de har en mittfältsbalans som gör dem giftiga, och de har fått igång Gustav Engvalls målskytte.

Ibland är det där poängen finns.