Räddade med ett leende
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-11
William Löfqvist var sista utposten i överlägsna Brynäs – men ofta i skymundan i Tre Kronor
Han var en av världens bästa målvakter i en av amatörvärldens ledande klubbar.
Ändå hamnade han ofta i skymundan.
Men trots att William Löfqvist hade en osannolikt tuff konkurrens på sin position skaffade ”Wille” sig en imponerande meritlista. Och inte minst: han blev Brynäs leende ansikte utåt.
När han kom fram i Strömsbro IF jämfördes han ständigt med föregångaren i klubbens kasse, Leif ”Honken” Holmqvist. Då han etablerat sig i landets superklubb Brynäs IF hamnade han ofta i skymundan av klubbens alla glimrande utespelare.
Det krävdes en skadad ”Honken” för att han skulle komma med i Tre Kronor. Väl i landslaget hade han att konkurrera med namn som Holmqvist, Christer Abrahamsson, Göran Högosta, Hardy Åström och så småningom Pelle Lindbergh.
William ”Wille” Löfqvist hade under sin 15-åriga era som svensk supermålvakt en nästan osannolik konkurrens på sin position. Dessutom var hans klubb Brynäs så offensivt överlägsen att det ibland glömdes bort hur bra man spelade längst bak. Många hade i det läget förbannat sitt öde.
Men ”Wille” Löfqvist är nu knappats spelaren man associerar till bitterhet. Istället utstrålade han ständigt större stolthet över att vara sista utpost i Brynäs än besvikelse över att inte bli villkorslöst älskad av hela svenska folket – som stormålvakter annars blev på 1970-talet.
Drev med göteborgarna
Det började i Strömsbro. Där var han helt ung ett av skälen till att Strömsbro 1967 gick upp i Division 1 och adderade till bilden av Gävle som en svensk hockeyhuvudstad. Klubben som skapat den bilden var givetvis Brynäs, där Löfqvist också hamnade efter att hans ”Rallarbo” omedelbart återförpassats till tvåan.
Efter en säsong i skuggan av Hans Dahlöf blev ”Wille” snart ordinarie. I den rollen blev han sedan kvar under hela det så framgångsrika 1970-talet. Genom åren blev ”Wille” utöver sitt jämna spel även symbolen för ett annat, lättsammare Brynäs. När såna som Stig Salming, Lars-Göran Nilsson, och Lundström var vinnarskallar med mord i blick var Löfqvist en vinnarskalle med vitsar på lut.
Som då han efter 1–12 mot Västra Frölunda i Scandinavium 1979 sa: ”Det är ju rena fotbollsmålen, det handlar alldeles för mycket om fotboll här i stan”.
Assisterade till segermål
Men främst var han en lysande målvakt med förmåga att dirigera även superegon. Vid några SM-guld, som det i Elitserien 1979/80, var han ett huvudskäl till triumfen. Brynäs var den vintern i en svacka, åren före och efter nosade man på degradering. Men med en orubblig Wille längst bak fick man en lidnersk knäpp och gick hela vägen. I finalserien släppte han bara in 13 mål på fem matcher.
En annan höjdpunkt var semifinalen mot Modo 1977. Då ”Wille” i en avgörande match såväl mästerspelade som stod för assisten (!) till det förlösande segermålet. Det var samma dag som han fått beskedet att han sidsteppats inför VM i Wien. Under samma säsong spelade Brynäs efter mäktigt ”Wille”-spel tolv matcher i rad utan förlust, ett klubbrekord som stod sig till förra året.
Brynäs blev inte av med Wille
Vintern 1980/81 var det ändå till sist ”Willes” tur att ha en utmanare i hasorna. Lars Eriksson pockade på utrymme och så småningom tog denne över.
Men Löfqvist blev Brynäs inte av med så lätt.
Ännu i dag, nu 60 år, finns han med i organisationen och är bland annat ansvarig för restaurangerna i den arena som i dag – 40 år efter Löfqvists debut i Brynäs IF – nu heter Läkerol Arena.