Holm: Lyckan total hos tidernas bästa ryska bandyfamilj
Publicerad 2015-04-04
CHABAROVSK. Det är skillnad på tårar och tårar, även i Chabarovsk.
Sergej Lomanov, den äldre, grät av förtvivlan 1981.
Sergej Lomanov, den yngre, grät av lycka 2015.
Ryssland besegrade Sverige med 5-3 och fick den revansch de längtat efter i 34 år.
Sergej Lomanov, tidernas bäste bandyspelare, gjorde 13 mål och vann skytteligan när VM avgjordes i Chabarovsk 1981. Ändå grät han, och det redan efter öppningsmatchen.
Han och de andra sovjeterna skämdes efter 1-6-förlusten mot Sverige och insåg förmodligen redan då att det VM-guld de prenumererat på sedan premiärupplagan 1957 glidit dem ur händerna.
De hade alldeles, alldeles rätt i det. Ett blågult Boltic-dominerat landslag, med tio VM-debutanter i truppen och en älskad ledare vid namn Håkan Sundin, blev världsmästare på Leninstadion det året.
Känslofylld återkomst
För några dagar sedan besökte jag den klassiska arenan med två av de svenska hjältarna, Per Togner och Stefan Karlsson. Jag är en nostalgiker och njöt av stunden på platsen där det allra vackraste kapitlet i Sveriges bandyhistoria skrevs.
Inför avresan till Chabarovsk kom jag över boken Bandyhjältar, skriven av journalisten Erwo Karlsson. Han bevakade mästerskapet på plats 1981 och hade sällskap av fotografen Ove Arthursson, som med sina underbara bilder tar läsaren 34 år tillbaka i tiden. 35 000 åskådare, de flesta klädda i mörka pälsar och alla sittande i 30-gradig kyla, såg Sveriges matcher mot den värdnation som skulle vara oslagbar.
Återkomsten var så stark att Togner och Karlsson fick anstränga sig för att inte börja gråta.
– Det hade varit kul om alla 17 spelare och ledare kunnat vara här ihop, men det funkar ju inte så. Vi får försöka förmedla känslan på något sätt. Jag ångrar inte en sekund av den tid det tog att resa hit, sa Stefan Karlsson.
Det är vackert när vuxna män kramas och visar känslor, men där och då kunde jag inte låta bli att tänka på Sergej Lomanov. Det är likadant när jag dagligen lämnar sjunde våningen på hotell Intourist, där svenskarna hade sin bas 1981.
Nationalhjälte
Hissen passerar till vänster, men jag kan inte låta bli att gå åt höger, förbi den bastanta nyckelpigan och fram till fönstret och titta ut över Leninstadion. Den ligger vackert vid Amurfloden och de gigantiska ljuspelarna sticker upp som skrotupplag mot himlen.
Sergej Lomanov, nationalhjälten som gjorde 183 mål i landslaget, skulle leda Sovjetunionen till landets tolfte raka VM-guld, men han och de andra spelarna blev utbuade av publiken, som i stället hyllade en samling amatörer från ett land väldigt långt bort.
34 år senare avgjordes bandy-VM på nytt i Chabarovsk, men Leninstadion tillhör det förflutna. I år spelades matcherna i Erofey Arena, en på alla sätt kontrast till allt det som förknippas med det gamla öst.
Jag vet inte om ni känner till det, men i det ryska landslagets ledning finns i dag en man som heter Sergej Lomanov.
Ja, just han. Han fyller 58 år är i maj och är för gammal för att spela bandy, men det gör inget eftersom han har en son som är 34 år och världens bäste bandyspelare.
Han, som också heter Sergej Lomanov, gjorde två mål och var omänskligt bra i VM-finalen mot Sverige. Nu har han åtta VM-titlar, tre mer än sin legendariske far.
– Pappa har berättat om hur de förlorade 1981, säger han när jag haffar honom i den mixade zonen.
Länge en skamfläck
Chabarovsk var länge en skamfläck på den ryska bandykartan, men det är den inte. Ryssland kan bli världsmästare här också, om någon hade tvivlat.
Sverige ledde visserligen med 3-1 när sju minuter återstod att spela, men Ryssland vann med 5-3 och det var på intet sätt orättvist. Jag vet inte hur det är att spela bandy mot ryssar, men jag vet hur det är att stå vid en havskant och bli översköljd av meterhöga vågor. Till slut faller man.
– Man ska spela i 90 minuter, inte 83, säger Sergej Lomanov.
Bränslet i den ryska bandymaskinen brukar ta slut när 70-80-minuter är spelade, men i år mullrade den vidare med full gas tills matchen var slut.
– Jag är helt slut. När de gjorde 3-1 var det lite farligt, men publiken var fantastisk och hejade på oss i 90 minuter. Det hjälpte oss att köra, köra, köra. Till slut vann vi rättvis. Vi visste att Sverige inte skulle orka om vi fortsatte att pumpa på. Det var likadant 2001. Vi bara körde och körde, Sverige tog slut och vi vann med 6-1, säger Sergej Lomanov.
Han bär en guldmedalj runt halsen, placerar den mellan tänderna och biter till.
Gissa om det smakar gott.
Det har gått 34 år mellan tårarna, men i dag är lyckan total hos tidernas bästa bandyfamilj.