Skaparna förtjänar Nobelpriset

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-17

Sportbladets Jonathan Jeppsson: ”Mästarnas mästare” inger hopp

Vi var kanske en del som trodde att Mästarnas mästare skulle bli ännu en dokusåpa i raden.

I så fall hade vi fel.

Mästarnas mästare kom att handla om en helt annan sak – nämligen hopp.

Hopp om att alla nya realityserier av det här slaget inte behöver handla om hur elaka människor är mot varandra, hur mycket de slår sig, vilka konflikter de tvingas att befatta sig med och hur oförmögna de är att hantera dem.

Mästarnas mästare visar på en annan väg, som mycket väl skulle kunna ha varit en knappt skönjbar stig, men som blev en allfartsväg med tanke på att som mest 1,5 miljoner tv-tittare följde programmet.

Han borde vara för gammal

Serien hade sitt eget tempo, med samma tydligt hemvävda SVT-profil som Så ska det låta eller På spåret. Och jag tror det finns en viktig lärdom att dra därav.

Det som skulle kunna blivit ett cyniskt rävspel bland ett gäng extrema vinnarskallar, blev i stället en synnerligen sympatisk historia, till en början buren av Ara Abrahamians stora hjärta och Pelle Fosshaugs öppna humor.

För att inte tala om Thomas Wassbergs helt oförblommerade kärlek till hårdrock som han egentligen borde vara alldeles för gammal för att lyssna på.

Men det bästa med programmet är ändå tillbakablickarna från respektive mästares karriär, som fick personerna bakom de mediala pappfigurerna att träda fram på allvar.

Därför är det bara att välkomna att SVT till en andra säsong satsar på att värva Ingemar Stenmark och Björn Borg.

Programmet inger hopp

Om nu programformatet i sig kan få dessa två supermästare att slappna av tillräckligt för att berätta om sina, kanske inte innersta, men ändå någorlunda djupliggande upplevelser av sina karriärer, borde skaparna av programmet få någon sorts Nobelpris.

Kryddat med ett par sköna profiler som Patrik Sjöberg, Jan Boklöv, Antonina Ordina, J-O Waldner – eller varför inte Ludmila Enquist? – finns alla möjligheter till en riktigt bra uppföljare.

Det viktiga är bara att Mästarnas mästare inte blir Stjärnorna på slottet.

Elakhet, påhopp och attacker kan få frodas i andra program.

Men vi är trots allt 1,5 miljoner tittare som gillar att detta program inte handlar om hur Jonas Gardell går loss på en stackars Staffans Scheja, utan handlar om en lagom dos nostalgi, blandat med hyfsat spännande tävlingar och ett gäng gamla folkära mästare.

Som faktiskt, trots tävlingsmomenten, råkar vara snälla mot varandra.

Sådant inger hopp.