Wennerholm: Det luktar (näst intill) guld
RIO MAIOR. Efter några dagar på SOK:s läger i Rio Maior tror jag på första svenska OS-medaljen i friidrott på tolv år.
Blir det inte Michel Tornéus i längd, så blir det diskusjätten Daniel Ståhl.
Eller förhoppningsvis båda.
Jag har sällan träffat två så harmoniska friidrottare inför ett mästerskap som jag gjort under de här dagarna i Portugal.
Friidrottens två största medaljhopp och båda i sitt livs form.
Det syns lång väg. Det hörs på svaren.
Samtidigt är friidrotten OS största sport och svenska medaljer är nästan lika sällsynta som ett snöfall på Copacabana.
Senast det kom några sällsynta snöflingor i Rio var 1985 och senast Sverige tog OS-medaljer i friidrott var i Aten 2004.
Då blev det å andra sidan tre svenska OS-guld.
Idag känns det nästan overkligt att Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Olsson stod där med varsitt OS-guld runt halsen i ett och samma olympiskt spel.
Fick två OS-guld runt halsen
Då hade det inte hänt sedan OS i London 1948 och svenskarna kunde dominera på grund av att övriga Europa fortfarande låg i ruiner efter andra världskriget.
Det går knappt att räkna längre.
Därför var tre svenska OS-guld i friidrott en världsnyhet när vi skrev 2004. Det skulle inte vara möjligt för ett pyttenation som Sverige.
Jag minns den där varma sommarnatten i Aten då Christian Olsson och Stefan Holm tog varsitt OS-guld samma kväll och jag fick båda medaljerna runt halsen på segerfesten i den grekiska gryningen. Det var en overklig känsla att känna tyngden av två svenska OS-guld på samma gång.
Det kommer inte att hända svensk friidrott i Rio.
Men jag fingrar gärna på ett OS-brons i gryningen på Copacapana. Det vore stort bara det.
Jag skulle unna både Daniel Ståhl och Michel Tornéus den framgången.
Luktar nästintill guld
Ståhl som lufsat fram i Rio Maior med sina skor i storlek 50,5 på fötterna och SOK:s XXXL-kollektion på övriga kroppen.
Han bara andas självförtroende. Han har en kapacitet att ta guld om han får på hela skiten i Rio.
Han kan kasta ända till Sao Paulo kändes det som.
Nu är det inte så enkelt som det låter, men han tillhör ändå en kategori det går att kalla guldkandidater. Även om det finns de som är större än honom i den kategorin.
Michel Tornéus luktar knappast guld. Än. Men näst intill.
Bättre än någonsin, en tävlingsmänniska, alltid bäst när det gäller.
Nej, jag tror på en svensk friidrottsmedalj i Rio. Och bara det är betydligt större än det låter.
Annars har SOK:s precamp här i Rio Maior känts som ett fiasko. Det har inte alls varit samma känsla som inför tidigare sommar-OS. SOK skulle nog ha letat upp ett ställe i Brasilien i stället och samlat trupperna. I går var det två man på detta ”precamp”, som ska vara en en samlande plats och uppladdning och ena trupperna.
Men simmarna nobbade och flyttade sitt eget läger till Brasilien som så många andra.
Rio Maior har känts som en övergivet Bosön, men en öde stadion, tomma gräsytor och noll svensk OS-stämning.
Friidrottarna har inte haft någon samlat trupp och kommer inte att ha det heller.
Michel Tornéus landade på måndagen, Daniel Ståhl flyger till Rio på torsdag och Susanna Kallur har tur om hon hinner träffa Tornéus på lördag då han lämnar och Sanna landar.
Det känns inte alls bra och långt ifrån de stärkande förlägren inför OS i Aten, Peking eller London.
Nej, här känns det som SOK gjort bort sig rejält när det handlar om att bygga OS-känsla.