Wennerholm: Mondo kommer rädda showen
Publicerad 2024-06-10
ROM. En efter en har de svenska medaljhoppen försvunnit här i EM.
Och känslan är att förbundskapten Kajsa Bergqvist har tillbringat mer tid i juryrummet än på läktaren.
Men nu börjar andra halvlek.
Med världens bästa friidrottare som inhoppare.
Nu tar vi dom, som Håkan Södergren sjöng i den gamla VM-låten.
Jag känner att allt elände som varit hittills i detta EM, ändå kommer att vändas till något gott.
Att Mondo räddar showen.
Han brukar ha den effekten.
Även om det finns skador som inte går att reparera är han Kajsas äss i rockärmen efter allt pendlande till juryrummet här i Rom.
För på måndag förmiddag kliver världens bästa stavhoppare in på den väldiga olympiastadion i Rom för första gången sedan Diamond League-galan här 2020.
Då gjorde han sitt livs högsta hopp utomhus, då han tog 6,15 och raderade ut Sergej Bubkas då 26 års gamla utomhusrekord från en tävling på hög höjd i Sestriere 1994.
Den sista han hade att slå.
Men också det sista av Bubkas totalt 35 världsrekord, då rekorden ute och inne räknades separat på den tiden till skillnad mot i dag. Bubka satte 17 världsrekord ute och 18 inne och växte till en av friidrottsvärldens största ikoner.
Fick åktur i Bubkas Ferrari
Det mängdrabatten har inte Mondo, då världsrekorden slagits ihop till ett enda sedan dess och oavsett om de slås inne eller ute.
Men att jag särskilt minns Bubkas världsrekord där i Sestriere beror mest på att han fick en sprillans ny Ferrari i bonus av den stormrika italienska Fiat-familjen Agnelli, som väl äger varenda italiensk bilfabrik. Inklusive Zlatans favoritmärke.
De ägde även alporten Sestriere som de byggt från ingenting och där jag följde Pernilla Wiberg under alpina VM 1997.
Men den typen av bonusar delas inte ut längre.
Då skulle Mondo ha fler Ferraris än Zlatan i garaget.
Men Bubkas problem var att han inte behövde en Ferrari och det ännu större var att den var oferrariskt gul.
Jag fick en åktur i just den bilen när jag besökte Bubka i hans dåvarande hemstad Monaco inför VM i Göteborg 1995. Då försökte han desperat göra sig av med en bil han inte behövde och som kostade lika mycket att serva var tusende mil som en Fiat 500 kostade ny.
Och ingen köper en gul Ferrari i Monaco. Speciellt inte en begagnad.
Idag är Bubka inte ens populär i sitt gamla hemland Ukraina längre efter tvivelaktiga affärer med de invaderande ryssarna.
Han har helt försvunnit från en scen som mäktig idrottspamp, där han var både ordförande i Ukrainas olympiska kommitté och vicepresident i internationella friidrottsförbundet (WA).
Jag har frågat runt bland de som borde veta, men ingen vet riktigt vad Bubka gör idag.
Så snabbt kan man falla även från världsrekordhöjder.
Glad att han ställde upp
Mondo Duplantis riskerar knappast att hamna i den situationen på sin ständiga klättring mot nya rekord.
Men just nu är jag mest glad över att han är här.
Att han ställde upp i vad som är längst ner på skalan bland utomhusmästerskapen.
Ett ”mellan-EM” som uppfanns inför OS i London 2012, där EM dessförinnan, precis som OS, haft exklusiviteten att bara avgöras vart fjärde år.
Det är också ett komprimerat EM över färre tävlingsdagar.
Inget att kissa i byxorna över.
Ändå gör vi ju det, då medaljer står på spel och känslorna styr. Jag har sällan upplevt mer turbulenta dagar under ett mästerskap än här i Rom.
Kajsa Bergqvists förhoppning om en rekordstor medaljskörd, större än när hon själv vara en del av det svenska friidrottsundret, har redan gått i kras.
Det blir inga sex medaljer som det blev i EM i Göteborg 2006.
Jag får ihop max fyra efter Andreas Kramers femteplats på 800 meter och Perseus Karlström enda medalj och gångguld, som kändes så avslaget att jag nästan glömt det redan.
Nu är det tre medaljchanser kvar.
Mondos nästan givna guld i stav, europaettan Andreas Almgren på 10 000 meter och Carl Bengströms jakt i rygg på storfavoriten Karsten Warholm på 400 häck.
Tre svenskar som kliver in i andra halvlek och kan rädda showen.
Jag tror och hoppas att det kan bli en rolig avslutning efter allt elände.
