Så här bra hemma har Gnaget ALDRIG varit
Från bespottad och kritiserad är Friends Arena i dag ett av AIK:s starkaste trumfkort i guldstriden.
Så här bra på hemmaplan har Gnaget ALDRIG varit tidigare.
I senaste avsnittet av fanspodden Radio Råsunda intervjuas AIK:s vd Mikael Ahlerup, och naturligtvis berörs Friends arena. För ovanlighets skull i uteslutande positiva ordalag.
Den nytillträdde vd:n vill plantera tanken om Friends som en ”fantastisk arena”, och intervjuaren Björn Enjebo är inte sen att haka på.
Av en slump lyssnade jag senare på en annan intervjupodd, TV4-journalisten Olof Lundhs samtal med IFK Norrköpings starke man Peter Hunt. Hunt får frågan vilken som är den bästa arena han varit på och svaret kommer snabbt:
– Friends.
Det här kanske inte är något helt nytt egentligen, bilden av Friends har förändrats under senaste året. Borta är diskussioner om usel gräsmatta, dålig akustik, översvämningar och krångliga kommunikationer. I dag fungerar det mesta ganska bra med rymdskeppet ute i Solna.
Framför allt har Friends blivit ett ointagligt fort för AIK:s fiender. Efter segern mot Åtvidaberg har Gnaget resultatraden 11-1-0.
Elva segrar, ett kryss, noll förluster. Det är klubbens bästa tolv hemmaomgångar genom tiderna. 1974 kom andra poängförlusten i tolfte omgången, dagens seger mot Åtvid innebar alltså nytt rekord.
Jämfört med Råsunda har publiksnittet skjutit i höjden, i skrivande stund ligger det på 19 000 åskådare. Till matchen mot Åtvidaberg kom 16 749 åskådare, en bit från Hammarbys galna siffror men med marginal näst bäst snitt i allsvenskan.
Familjeläktaren var fylld med en ny generation fans som inte har någon relation till Råsunda, och idag pratas allt mindre om den av fansen så älskade gamla hemmaborgen.
En delförklaring
Vid en match som den mot tabelljumbon Åtvidaberg är det förstås svårare att skapa ordentligt tryck, kanske en delförklaring till AIK:s bleka figur. ”Åtvid” fick äga boll, AIK agerade passivt, de få bollvinster som gjordes resulterade oftast i bortslagna djupledsbollar.
Roar Hansens 4-1-4-1 med Mauricio Albornoz framför egen backlinje och John Owoeri som ensam spjutspets gjorde det besvärligt för Gnaget, det var som att spelarna knallade runt och väntade på att någon annan skulle lösa det.
Under tiden höll bortalaget på att göra mål både en, två och tre gånger vilket fick Dickson Etuhu att andas ihop till en ordentlig hårtork i riktning Haukur Hauksson som inte försvarat högerkanten tillräckligt noggrant.
Kanske hade ÅFF lyckats om John Owoeri fortsatt framåt och inte försökt filma till sig straffsparkar vid två tillfällen, det senare så klumpigt att domaren Andreas Ekberg inte hade något annat val än att slita fram det gula kortet.
Men Åtvidaberg ligger inte i botten av en slump utan för att de har otroligt svårt att göra mål och alltid (nåja) bjuder motståndaren på åtminstone ett. Förra veckan mot IFK Göteborg var det vänsterbacken Andreas Dahlén, den här gången målvakten Gustav Jansson som kom ut fel på Stefan Ishizakis hörna som träffade Nisse Johanssons kind och i mål.
Sneglade på klockan
Ju längre matchen led, desto närmre en kvittering kom Åtvidaberg som försökte och försökte medan AIK sneglade på klockan för att hinna hem till Elfsborg-Gif Sundsvall på tv:n. Det krävdes till slut en halvsvettig räddning av Patrik Carlgren på Simon Skrabbs nick för tre AIK-poäng.
Apropå toppkonkurrenter: Man undrar varför speakern väntade till efter AIK:s ledningsmål att spela upp bilderna på IFK Göteborg tidiga 1-0 på Gefle? För att undvika att sätta press vid ställningen 0-0? I så fall överdrivet nojigt i en match mot Åtvidaberg. Att AIK skulle vinna den förr eller senare kändes ändå helt givet, de är bättre på i princip samtliga positioner.
Särskilt hemma på Friends som utan tvekan är ett av Gnagets trumfkort i guldstriden. Tre matcher återstår – Häcken, Malmö FF och IFK Göteborg – och frågan är om de tappar några fler hemmapoäng i år.