Anrell: Det blir en lång och jobbig säsong för HV
JÖNKÖPING. Det var en av de märkligaste hockeymatcher jag sett.
Hemmalaget förlorade – men ändå stod hela publiken upp och gav stående ovationer.
Det här var kvällen när hockeyn återfann en del av sin en smula skamfilade värdighet.
Det var verkligen en speciell kväll.
Varje sekund, varje andetag, varje känsla gick i Stefan Livs tecken.
Utanför arenan växte berget av ljus och blommor. HV-supportrar stod tysta och ett gäng Djurgårdsfans kom och gav en tyst hyllning. Det var mycket värdigt.
Inne i arenan var tifot på långsidan ett enda STEFAN med oerhört djup. Det var mycket vackert och Djurgården hockey visade sin medkänsla med att ge 50 000 till Stefan Livs minnesfond.
Det var en mycket vacker sorg.
Sorg som den kan se ut när den sluter en bygd och en sport samman.
Det var en tyst minut som var så stilla att man hörde hur en hel stad drog efter andan.
Kanske en hel nation.
Det var medkänsla med Jönköping, med Stefan Livs familj men också med de andra offren i flygkraschen.
Det var egentligen en kväll när det var omöjligt att spela hockey, den sport som ofta anklagas för att vara en smula vulgär och våldsam. Kanske borde man väntat några dagar som i Tjeckien. Kanske var det lika bra att man trots allt försökte låtsas att det var bizniz as usual.
Förlorade koncentrationen
Det var det inte. Hemmalaget HV 71 försökte. Det gick bra i en period. Sen var det som om de drabbats av eftertanke och förlorade koncentrationen eller kanske motivationen.
Det finns ingen anledning att döma ut HV 71 efter den här matchen. I normala fall skulle jag nog gjort det, eller i alla fall höjt ett varnande finger. För jag tyckte att laget stundtals såg ganska oorganiserat ut. De skapade en del framåt – men de skapade framförallt oreda bakåt.
Jesper Fasth – bäst och sämst i HV – missade två av de mest uppenbara målchanser jag sett. Ena gången hade han öppet mål – Gustaf Wesslau räddade.
Andra gången hade han ännu öppnare mål – skottet tog i stolpen. Den gången jublade den unge supertalangen Fasth innan han fattat det ofattbara; att han missat.
Det var en sån kväll.
Jag gillade Fasth. Han har en hög riskfaktor. Han missar en del. Ibland riskerade han till och med sin egen hälsa. Någon gång sträckte han sig farligt efter pucken i ren frustration. Sånt som ofta brukar kunna sluta i hjärnskakningar.
Fasth kommer att vara en av nyckelspelarna i HV den här säsongen.
De andra nyckelspelarna, som Johan Davidsson och Fredrik Bremberg, ska jag inte skriva så mycket om. De var långt under sin normala nivå. Kanske var de inte ens där. Jag tror att de önskat att de sluppit spela den här matchen.
Nya Jesse Joensuu var bra. Sämst var backarna, som jag tror är en lagdel som inte kommer att räcka hela vägen till en topplacering i år för HV.
Djurgården var motsatsen.
Ohygglig starka backar. Daniel Tjärnqvist var magnifik. Långsam – men utan fel.
Och på samma sätt som jag blev mycket imponerad av ett stabilt och tryggt grundspel hos Frölunda i tisdags mot Växjö
såg man ett tryggt, stabilt och aggressivt Djurgården i går. De kontrollerade matchen och i andra perioden tvingade de Ulf Dahlén att ta time out efter att Djurgården totalt lyckats kväva allt vad HV-spel hette.
Wesslau är skillnaden
Och i målet hade man isens gigant; Gustaf Wesslau är målvakten som högst sannolikt kommer att vara skillnaden mellan det mellanlag som Djurgården var förra säsongen och det topplag som de flesta – inklusive jag – tippat Djurgården som i år.
Men det var ändå lagmaskinen, tryggheten, resningen, pondusen som imponerade. Lystern, som Erik Hamrén skulle säga. Utan lyster blir man ängslig. Djurgården var inte det minsta ängsliga, ens i början när man var en smula tillbakaträngda.
Dessutom var det en debutant som fick avgöra. Högerskytten Pontus Åberg – 17 år – bröt in efter klantande av den unge HV-backen Oscar Fantenberg och sköt kliniskt mellan benen på Daniel Larsson.
Djurgården missade inte det som HV missade.
Djurgården var trygga – HV var det inte. Där fanns skillnaden.
Sen om det berodde på sorg, längtan och en vecka som handlat om allt annat än hockey har jag ingen aning om.
Oavsett vilket så tror jag det kan bli en lång och ganska jobbig säsong för HV. Jag såg inte alls några strukturer som kan leda fram mot en SM-final i vår. Inte alls, faktiskt.