Wennerholm: Stoppa galenskapen
Är ett experiment med människors liv och hälsa
Publicerad 2019-09-28
DOHA. Jag har sett mycket under mina dagar.
Men en krigszon?
Nej, aldrig. Men så såg det ut under damernas maraton här i Doha i natt.
Och så kommer det det se ut under herrarnas femmil i gång.
Om ingen stoppar galenskapen.
Hade jag varit ansvarig hade jag ställt in herrarnas 50 km gång natten mot söndag. Det här vill jag inte se igen. Det här vill INGEN se igen.
Herrarna som ska ta sig nästan åtta kilometer längre i samma förhållanden.
Det känns som ett rent vansinne.
Var det något damernas maraton visade så var det att det är en omänsklig sträcka i ett omänskligt klimat.
Ett experiment med människors liv och hälsa i potten.
Då stannade jag inte ens hela loppet.
Jag var där en dryg timme, men på den korta stunden var skjortan dyblöt och svetten rann längs kroppen. Och trots att havet låg bara 50 meter bort, kändes inte minsta bris och luften var tung att andas.
Det var ansträngande bara att titta på och jag följde resten av loppet på en tv-monitor. Jag behövde inget dropp, men det kändes som det var näst intill.
Enda positiva: Ingen dog
Nu visste alla förutsättningarna på förhand, men det är sällan en förutsägelse slår in så hundraprocentigt.
Ja, det var till och med ännu jävligare än någon räknat med.
Det enda positiva med det här var att ingen dog. Ska der verkligen behövas innan alla inser allvaret?
Tjejerna föll som käglor längs vägen, transporterna till sjuktältet liknade de under ett fältkrig.
Sportbladets reporter Erik Karlsson vittnade om skräckscener och utslagna deltagare, en del medvetslösa, andra på gränsen och många med dropp.
Det är inte ens roligt att se.
Det är inte ens idrott längre.
Det är parodi.
Till slut hade 28 tjejer tvingats bryta loppet, en tredjedel av hela starfältet.
Bland dem alla tre etiopiskorna inklusive stjärnan Ruti Aga som vann Tokyo maraton tidigare i år.
Är något med luften här
Jag tyckte heller inte att IAAF eller arrangörerna gjort tillräckligt för att kyla ner de aktiva.
Det hade lätt gått att bygga några duschstationer att springa igenom.
Det var 32 grader och en 70-procentig luftfuktighet när loppet startade vid midnatt.
Det ska gå att hantera.
Under VM i Osaka 2007 var det nästan exakt samma förhållanden, men där tvingades bara åtta löpare bryta och det var långt ifrån samma skräckscener som här i Doha.
Det är något med luften här.
Den står still.
Det är nästan svårt att andas.
Som försökskaniner
Nu står de manliga gångarna inför samma utmaning natten mot söndag och jag kan hålla med fransmannen Yohannn Diniz som ser sig som en försökskanin i ett extremt uthållighetstest.
Nu var det inte han som blev först ut i detta experiment i så fall.
Det var damerna.
Och jag ser det nästan som en bragd att Charlotta Fougberg och Johanna Bäcklund tog sig i mål.
Sedan kan man ju tycka att de borde klivit av när det nu var så vidriga förhållandena.
Men idrottare på den här nivån är enorma viljeskallar.
Hjärnan lyssnar sällan på kroppen.
Det här var det viktigaste loppet på hela säsongen, ett lopp de tränat hundratalas mil inför.
De hade också förberett sig maximalt för värmen och luftfuktigheten och hade i alla fall en aning om vad som väntade.
Men i skarpt läge blev det ändå en chock.
Det säger allt om denna mardrömsmara.