Förbundskaptenen: ”Där är vi dåliga”
Publicerad 2017-10-20
Irene Ekelunds öppenhjärtiga berättelse om depression och tvångssyndrom står långt i från ensam.
I friidrottslandslaget är hon bara en i raden av profiler som drabbats av psykisk ohälsa de senaste åren.
– Det är jätteallvarligt, säger förbundskapten Karin Torneklint
Hon var underbarnet som försvann från den stora scenen. Nu berättar Irene Ekelund öppet om att det är psykisk ohälsa i form av depression och tvångssyndrom som är en stor förklaring till det.
Vill hon söka stöd och utbyta erfarenheter behöver hon inte blicka långt. I friidrottslandslaget har flera aktiva på internationell nivå drabbats hårt.
Linus Thörnblad har varit öppen med sin utbrändhet, Erika Kinsey likaså med sin depression och prestationsångest, 2014 pratade häcklöparen Alexander Brorsson med Sportbladet om sin panikångest, Maria Larsson har haft problem med ätstörningar och efter årets säsong var förre stavsupertalangen Melker Svärd Jacobsson öppen med sin depression.
Irene Ekelund suckar när hon tänker på det.
– Det är sorgligt faktiskt. Jag vet att det är många som mår dåligt och det är en tuff idrott. Man måste vara riktigt duktig för att få sponsorer och sen duktig för att behålla dem. Alla har räkningar att betala och den atmosfären skapar stress.
”Hur ska de våga be om hjälp”
Karin Torneklint har också kollat på Irene Ekelunds videoinlägg.
– Jag fick den skickad till mig igår kväll och har varit i kontakt med Irene i dag. Jag är jätteintresserad av hur vi som förbund kan agera så aktiva talar om det här för oss i ett tidigare skede. Hur skapar vi ett klimat där man kan våga be om hjälp, att få dem att säga något, det tänker jag mycket på, säger hon.
Det här är en i raden av berättelser från elitfriidrottare, hur ser du på det?
– Det är jätteallvarligt förstås. Våra friidrottare är som hela samhället i stort. Det speglar samhällsbilden där många mår dåligt.
Rent konkret, har ni någon handlingsplan för hur ni ska skapa en mer tillåtande miljö?
– Nej det finns ingen superorganiserad plan som vi kan skryta om. Det vi kan göra är att alltid göra klart att folk kan ringa oss och att vi alltid finns där om någon vill prata.
Borde ni ha en handlingsplan?
– Jag säger inte att vi har några handlingsplaner, det finns för ätstörningar och en för krisberedskap. Men inte för att folk ska berätta att livet är jobbigt, där är vi dåliga, där kan vi bli bättre.
Karin Torneklint berömmer ändå Irene för att hon tar steget och är öppen med sina problem.
– Det blir mer och mer tillåtet att prata om det, det blir mer öppet och det gör det också lättare för oss att hjälpa de aktiva, säger hon.