Fostrade av fotbollsmaskinen
Niva: Sovjets dominans på 80-talet byggde på stenhård dataanalys – nu kopierar Hiddink systemet
BASEL. Holländsk totalfotboll?
2000-talets spelsystem?
Nej, när Ryssland passar och pressar sig genom Europa hämtar de grunderna i en sovjetisk 70-talsdator.
Ett par frågor jag fått väldigt ofta den senaste veckan:
– Kan Guus Hiddink upprepa samma trick vart han än kommer? Om han blivit förbundskapten för Sverige – hade vi då spelat samma sensationella fotboll som Ryssland?
Mina svar: Nej, det kan han inte, och nej, det hade vi inte.
När Ryssland sprang, pressade och passade sönder Holland agerade de såklart enligt Hiddinks instruktioner – men i ännu högre grad spelade de i linje med en 40 år gammal sovjetisk fotbollsvision.
Gå tillbaka i tiden
Ryska spelare är fostrade och formade att spela det spel som fulländades till perfektion i kvartsfinalen.
Svenska spelare är det inte.
Ska man begripa sig på det som såg ut som framtidens fotboll i lördags måste man gräva sig tillbaka ganska långt i dåtiden.
Visst finns det poänger med att hänvisa till Dynamo Moskvas mytomspunna passovotchka-fotboll från 1940-talet eller Viktor Maslovs forecheckande Dynamo Kiev under 60-talet – men grunden till det ryska landslag som förstummar oss i dag lades i början av 70-talet.
Det var då som några KBG-höjdare förbryllat studerade en rapport.
Den här Valerij Lobanovskij som hade beställt en dator – vad skulle han egentligen med den till?
Datorer var ju en nymodighet som matematiker och militärer hade nytta av, men Lobanovskij var ny fotbollstränare för Dynamo Kiev.
Var det något skumt i görningen?
Lobanovskij tvingades rycka i en hel rad gamla armékontakter innan han till sist fick loss sin dator och kunde börja arbeta.
På ett sätt var det ju något skumt i görningen. Valerij Lobanovskij tänkte revolutionera fotbollssporten. Nu hade han fått maskinen som lät honom komma i gång.
– Livet är siffror, brukade Lobanovskij säga.
Han hade själv kombinerat en framgångsrik fotbollskarriär med matematikstudier vid det polytekniska institutet vid Kievs universitet.
Under sitt första tränarjobb träffade han så Anatolij Zelentsov – chef för naturvetenskapliga institutionen vid universitet i Dnepropetrovsk – och övertalade honom att börja jobba med fotboll.
Europas första fotbollslaboratorium var skapat.
Instinktivt reagerar ju de flesta misstänksamt mot prat om mekanisk och maskinell fotboll, men Valerij Lobanovskij gjorde skillnad på mål och medel.
Han hade själv varit en spektakulär spelare – känd för sina skruvskott – som avslutade sin karriär redan som 29-åring eftersom han såg sin tränare som för negativ.
– Jag är trött på att spela antifotboll hela tiden.
60 taktiska manövrar
Det Lobanovskij ville skapa var ett fotbollslag som sprang längst av alla, som pressade hårdast av alla och som spelade världens snabbaste passningsspel.
För att lyckas med det behövde han datorer.
– Om en mittfältare fullbordat 60 tekniska och taktiska manövrar under en match så har han inte gjort sitt jobb. Han ska göra minst 100. Och ett lag som inte begår misstag med mer än 15 till 18 procent av sina aktioner är oslagbart, hävdade Lobanovskij.
Fotbollslaboratoriet förfinades snabbt. Verksamheten delades upp i flera olika grenar.
Först och främst avgjorde det om en spelare kunde klara av det spelsätt som Dynamo Kiev numera byggde på. Zelentsov hade satt ihop ett test som gav utslag i kategorier som balans, uthållighet, snabbtänkthet, reflexer, minne, koordination och nervstyrka.
Ett av momenten gick till exempel ut på att hamra ner samma datatangent under en lång tidsperiod. Klarade man av det så antydde det rappa reflexer och god koordination.
I nästa led handlade laboratoriets arbete om att bryta ner spelmodellens enskilda roller, och göra så många aktioner som möjligt förutbestämda.
– I den moderna fotbollen är ett ögonblick av tvekan ett ögonblick för mycket, konstaterade 70-tals-Lobanovskij.
Fotbollsplanen delades upp i ett rutmönster, och en metodik arbetades fram. Om en spelare lämnar den ena rutan för den andra i offensiven – ska han då ha bollen och vem tar hans plats? Alla såna frågor hade sina givna svar.
På Dynamo Kievs träningsanläggning målades rutmönstret upp på innehallens golv, och spelarna fick regelbundet dra på sig ögonbindlar när de spelade femmannamatcher som övervakades med videokameror.
Precis som matcherna utvärderades sedan träningspassen ner i statistisk detalj. Varje spelare fick ett sifferbetyg för bland annat intensitet, aktivitet, felprocent och utförandegrad – och sedan en totalsiffra preciserad med tre decimaler.
Allt det här låter onekligen sterilt bortom överdrifternas gränser, men hela arbetssättet var samtidigt väldigt lätt att försvara genom ett enda argument.
Det fungerade.
Efter tio år med Lobanovskijs fotbollssmedja hade Dynamo Kiev vunnit den sovjetiska ligan sju gånger och cupen fyra. De hade dessutom erövrat Europa med två Cupvinnarcuptitlar, kompletterat med den internationella Supercupen.
Inför VM 1986 vände sig därför det sovjetiska fotbollsförbundet till Lobanovskij – och det är här parallellerna med nutiden verkligen börjar bli relevanta.
Sovjetunionen åkte till Mexico med en startelva som i stort sett enbart innehöll spelare från Dynamo Kiev. De gjorde 6–0 på Ungern, tolv mål på fyra matcher – och hade mycket väl kunnat gå till final om de inte blivit bortdömda av Erik Fredriksson.
Offensiv fotboll
De fick vänta två år. Inför EM 1988 använde sig Lobanovskij av Zelentsovs datatester för att banta ner en 40-mannapool till en trupp på 20 man.
Sovjet förlorade finalen med 2–0 mot Marco van Basten och hans Holland, men längs vägen hade de spelat en tempostark, offensiv passningsfotboll som fått ögon att vattnas.
– De har ständigt bollen i rörelse, men ändå hittar de rätt med varenda passning. Och dessutom verkar de både snabbare och mer uthålliga än andra.
En annan journalist fyllde i där den första slutade:
– Lobanovskij har skapat konst ur ett laboratorium.
En av de spelare som var aktuell för det sovjetiska 80-talslandslaget var Alexander Borodjuk.
Han åkte ner till Kiev för att analyseras och införlivas i Lobanovskijs maskin, men fick plötslig politiska order att återvända.
Dynamo Moskva var KGB:s lag på den här tiden, och de tänkte inte släppa sin skyttekung.
– En KGB-general förklarade att om jag skulle flytta var det bara till Madagan i Sibirien, där de hade ett ökänt fångläger.
I dag är Borodjuk assistent till Guus Hiddink.
– Ingen kan dra samma paralleller till det förflutna som honom. Han vet vad som gjorde Sovjet till ett av de bästa lagen i världen på 80-talet, säger Hiddink.
Det vet Borodjuk – och han vet också vad som gör Ryssland till ett av de bästa lagen i Europa år 2008: Ungefär samma saker.
– Ända sedan 1970-talet har egentligen all rysk och sovjetisk fotboll gått ut på att försöka upprepa det spel som Lobanovskij skapade. Alla spelare är uppfostrade med de där grunderna: spring, pressa och passa. Hade de inte haft den bakgrunden hade inte det här laget spelat som det gjort. Även om Sydkorea löpte mycket under Hiddink så saknade de vår förmåga till passningsspel.
Alexander Borodjuk summerar:
– Nu säger de att vi har väckt liv i den holländska totalfotbollen igen. Jag ser det inte så. Det finns likheter mellan holländsk och rysk fotbollstradition, men främst har vi väckt liv i är vårt eget arv.