Allt för att få spela
VM är slut, över och förbi.
För Sveriges del ...
Så låt oss tala om något roligare.
Varför inte om gamla, svåra, goda tider.
Sverige blev aldrig stora i Kina. Om det har jag skrivit nog. Nu handlar allt om att slå Danmark och gå till OS. Efter danskmötet ber jag att få återkomma.
I väntan på den återkomsten tar vi en återblick. Kanske läser, om vi har tur, några blågula unga damer och blir påminda om sin sports härliga – och kampfyllda – historia. Långt ifrån shopping och panda-mys.
Var börja? Varför inte i fotbollens ursprungsland England. Där förbjöd FA, fotbollsförbundet, klubbar att upplåta sina planer till kvinnor. Sådant ofog skulle inte tillåtas! Det samma gällde i Tyskland, ända in på 1970-talet.
När svenska kvinnor ville börja spela redan i början av 1900-talet var protesterna lika hårda som de var mot att kvinnor skulle få rösträtt.
Fula och okvinnliga
Protesterna lindades ofta in i mjuk omsorg. Kvinnorna förstod inte sitt eget bästa! De skulle bli fula och okvinnliga, och i värsta fall infertila, av att spela boll. Politik var inte heller något för veka kvinnosjälar, det kunde männen bättre ta hand om.
Men det här var ju så längesen, invänder nu någon. Det var det inte, inte i ett större historiskt perspektiv. Men vi kan hoppa framåt. Varför inte till den 29 maj 1969? Då möttes Gais och Öster på Ullevi. Förmatchen spelades av två damlag. Det ena bestod av ”utvikningsbrudar” från Fib Aktuellt, det andra av dansöser från nattklubben Yaki-da. Fibban-tjejerna spelade i korta kjolar och fick många uppskattade kommentarer i pressen.
Det fick däremot inte de kvinnor som samtidigt kämpade för att få spela seriös fotboll. De var fula okvinnliga flator som förstörde den ädlaste av sporter. Och så vidare.
Inget hån i världen kunde dock stoppa fotbollspionjärerna. De flesta av dem såg sig inte själva som några förkämpar. De var vanliga kvinnor som slogs för sin rätt att spela fotboll. Men de kom att flytta gränser och rucka på de traditionella könsrollerna.
Så sent som 1971 tillsatte Svenska fotbollförbundet en utredning kring damfotbollen. Brösten ägnades stor omsorg. Medicinska experter konsulterades för att ta reda på om ”slag och stötar mot bröstregionen” kunde orsaka bröstcancer. Man kom fram till att brösten nog skulle tåla ett skott eller en tackling. Förbundet hade också motvilligt insett att ”dagsländan” med kvinnor som ville spela boll inte skulle flyga sin kos. Man gav med sig och beslöt att låta kvinnorna få spelarlicens.
1973 fanns 10 000 licensierade damspelare i Sverige. Nu är de 60 000. Lägg därtill runt 90 000 flickspelare. Ingen annan sport har haft en så snabb ökning av antalet kvinnliga utövare.
En ledande nation
Sverige fortsatte, trots periodvis hårt motstånd eller ointresse från förbundet, att tillhöra de ledande nationerna på damsidan. År 1984 gav så slitet betalt i EM-guldet i England.
När Sverige sen tog brons i det första världsmästerskapet för damer 1991, i just Kina, blev det tjafs inför brons-banketten. Kjol ingick i den officiella VM-dräkten. Där fanns dock ett gäng spelare som skulle känt sig lika bekväma i kjol som en kroko-dil i en balklänning. Det blev omröstning: ”att bära kjol eller inte”. En stund senare tågade bronsspelarna ner till festborden. Några i kjol, andra i byxor.
Svensk damfotbolls historia är kort, men längre än man tror. Framför allt är den full av sådana här historier. Roliga berättelser. Men också mer mollstämda, allvarsamma.
Berättelser om kvinnor som älskat sin sport så mycket att de varit beredda att göra nästan vad som helst. Allt för att få spela fotboll.