Skammens museum
Hitler, kistor och grishuvud – välkomna till hatets fotbollsutställning i Barcelona
Letar du efter fotbollens själ?
Börja på en utställning i centrala Barcelona.
En bild säger mer än tusen ord – och ett grishuvud säger mer än tusen matcher.
Jag vet inte vad som är mest bisarrt – att det finns där eller att jag faktiskt känner igen det.
I en monter ligger ett konserverat grishuvud. Jag känner mig ganska säker på att jag hade kunnat plocka ut just det bland ett par dussin andra grishuvud.
Det här är ju nämligen ingen vanlig djurskalle. Det här är grishuvudet från ”Partido de la Vergüenza”, ”Skammens match”, världens kanske allra mest exponerade grishuvud.
Senast jag såg det så låg det på Camp Nous gräsmatta, kastat mot Luis Figo under matchen då han återvände till Barcelona i Real Madrid-tröja.
Det var nästan sex år sedan, och nu har alltså det gamla svinet gått och blivit museiföremål.
Utställningen ”Pasión en las gradas” – ”Passion på läktarna” – har rest runt i Europa de senaste åren. Just nu finns den på Plaza de Catalunya i centrala Barcelona.
Sammanlagt ingår fler än 400 olika bilder och föremål av de mest skilda slag.
Här finns mer än det ökända grishuvudet. Här finns bland annat också den nästan lika ökända vespan – den där scootern som
Inter-fans smugglade in, tände eld på och kastade ner från San Siro-läktaren under en match mot Atalanta 2001 – och den svarta dockan som Verona-fans hängt i en strypsnara för att demonstrera att färgade spelare inte var välkomna till deras klubb.
Samlat i 20 år
Projektet är iscensatt av den schweiziske kulturarbetaren Klaus Littmann, som alltid engagerat sig i så kallad vardagskultur. Under mer än 20 års tid har han samlat föremål, i samarbete med supportergrupper, klubbar och polis.
– Fotboll är kanske det starkaste exempel på vardagskultur som finns kvar i västvärlden. Miljoner av människor är intresserade av det, och har det som en viktig del av sin dagliga rutin. Även om du inte är jätteintresserad av fotboll så kommer du inte undan det, och jag menar att de historier som våra bilder och föremål berättar säger mycket om de samhällen vi lever i.
Temat för utställningen är passion, och den är uppdelad i sex segment: fascinationen, massan, orden, diskrimineringen, våldet och förhindrandet.
Den mest centrala dimensionen handlar om den tunna gränsen mellan positiva och negativa känslor, om processen som börjar med att lätta på vardagstrycket och ibland slutar med organiserad huliganism.
– Några av de bästa sidorna av mänskligheten speglas i fotbollen, men också några av de värsta. Och avståndet däremellan är nog ofta kortare än vi tror.
Klaus Littmann menar att ”Pasión en las gradas” säger något om de samhällen vi lever i – och förmodligen går det också att läsa ut något av att den våldsamma delen av utställningen är den som väckt särklassigt mest uppmärksamhet.
I olika montrar ligger vapen som alla konfiskerats av polisen i samband med fotbollsmatcher: pistoler, machetes, knivar, Molotov-cocktails, bajonetter, sprängämnen, hammare, knogjärn, biljardbollar och ett baseballträ med orden ”Adolf Hitler SS”.
– Det här är den delen som chockar mig också. Ett av objekten är en järnstång med vässad spets, som beslagtogs i entrén till en fotbollsarena. Vad tänkte den personen som ville smuggla in spettet? Hur resonerade han?
”Kunde inte stöta bort det”
Klaus Littmann gör också en annan observation:
– Den här utställningen började i Basel – där jag bor – och det var tydligt hur folk reagerade. Det som påverkade dem allra mest var inte den utbrända vespan, eller alla blodiga bilder på skadade och döda runt fotbollsmatcher. Nej, det de reagerade mest på var de saker som konfiskerats från en match i Basel. Då kunde de inte längre stöta bort det. Beslagen hade gjorts i deras stad, i deras vardagsrum.
Samtidigt betonar den schweiziske kulturarbetaren att han inte enbart är ute efter att peka sitt finger mot fotbollshuliganerna.
– Jag tycker att det är jätteviktigt att inte förhärliga fotbolls-våld, men jag är också emot de här svart-vita skalorna. De som skriker hånfullheter från läktarna finns med på samma skala som de som slåss på gatorna. Det finns ett samband mellan supportervåld, polisvåld, spelarvåld och verbalt våld som vi inte tjänar något på att blunda för.
Och vad går att göra?
– Samtalet är grunden till allt. Och ansvarstagandet. Spelare och klubbledare kommer undan alldeles för lätt med att säga: ”Vi kan inget göra, det är ett samhällsproblem”. Samtidigt gör också supportergrupperna det enkelt för sig genom att ta ett väldigt litet internansvar.
Så vilken är då sensmoralen med Klaus Littmanns utställning?
Ingen alls, enligt kuratorn själv.
Han är noga med att betona att han har arbetat etnologiskt och arkeologiskt snarare än politiskt.
Ett grishuvud är visserligen inte bara ett grishuvud i det här sammanhanget – men det är upp till besökaren själv att avgöra vad det är i stället.
– Vi säger inte om fotboll är hemskt eller fantastiskt. Objekten talar bäst för sig själva.
Hur mår fotbollen?
Men för att ställa diagnos på en patient behöver inte läkaren ta ställning till om den är god eller ond.
Mer än något annat väcker ”Pasión en las gradas” den eviga frågan: Hur mår egentligen fotbollen?
– Fotbollen har en själ, och en själ är en ömtålig sak. Du kan stampa på den, sälja den i småbitar, kasta ut den eller förneka den – men har du en gång förlorat den är det nästan omöjligt att hitta den igen. Då lever den bara i minnet, och jag gillar inte alls att tänka på vad alla miljoner människor skulle ta sig till om fotbollen blev själlös.