Resultat varje gång – annars buar, hotar och skriker fansen
Anrells söndagskrönika
GÖTEBORG-GÄVLE-KARLSTAD-STOCKHOLM. Gick på Göteborgsoperan och såg den vidunderliga storyn om påve-dottern (!) Lucrezia Borgia.
Det var där som jag insåg att opera numera är obehagligt likt hockey.
Den här operan har inte spelats sen 1903 i Sverige och en av anledningarna är att den är så svår att sjunga.
En av världens bästa sångerskor – Renée Fleming (operans Messi) som sjöng på Nobelfesten i Stockholm häromåret – mötte sitt livs största och kanske enda nederlag när hon försökte sig på rollen 1998 på La Scala i Milano.
Hon blev utbuad.
Mitt under den berömda arian ”Era desso” kunde man plötsligt höra män – alltid män – kommentera hur hon sjöng, högt och tydligt.
Världens starkaste självbild
Efter tre minuter skrek de åt henne att hon förbanne mig inte höll klassen för att sjunga den rollen på La Scala – operascenen i världen med starkast självbild.
Männens kommenterande möttes av burop från övriga publiken.
Efter fem minuter, när hon lyckats ta sig igenom hela stycket utan att bryta ihop på grund av den osäkerhet som skriken skapade hos henne, möttes hon av nya burop.
Göteborgsversionen var bra
Göteborgsoperans föreställning av Lucrezia Borgia var ganska bra. Jag har sett operan i Barcelona med Edita Gruberova (operans Zlatan) och det var en av de bästa föreställningar jag någonsin sett. Starka fem plus. Kanske sju.
Jag har sett den i München. Göteborgsuppsättningen stod sig bra, med lite ryska och turkiska proffs på scenen.
Men det jag satt och tänkte på var Djurgården hockey.
Jag tänkte på banderollen som mötte laget vid sista hemmamatchen: ”Ni är en skam för Djurgårdens IF”.
Buropen har ekat vid flera tillfällen. Spelare har haft vakter vid sina hem för att klara sig undan arga fans. Det har varit rena operan.
Vad får de här buropen för effekt? På kort sikt: spelarna har bara blivit sämre och sämre. På lång sikt? frågade jag Challe Berglund när vi åkte tåg tillsammans till hans hem i Sundsvall.
– Det blir svårare att rekrytera nya spelare. Många spelare vill inte komma till lag som har fans av den här typen, i första hand stockholmslag.
Samma som tog laget till final
Det trista med Djurgården hockey är ju att det är ungefär samma styrelse och sportchef och lag som spelade final för två år sen mot HV 71 och skapade hockeyeuphoria på Hovet.
Styrelsen var genier, Hardy Nilsson var maestro, sportchefen Jan Järlefelt var kung.
Två år senare möts samma människor av burop och banderoller om att de är en skam.
Om man tittat mycket på Djurgården är det oerhört enkelt att se varför laget hamnat i den här skiten – rent spelmässigt.
Sanningen är ju den att Djurgårdens lag på papperet inte är ett dugg sämre än exempelvis AIK:s. Däremot har något hänt på isen; Djurgården har inte spelat som ett lag i år.
Ta två spelare som Marcus Nilson och Jimmie Ölvestad. De försöker och försöker – men de spelar enbart för sig själva. Frustrerade över att ingenting stämmer åker Nilson i sina bågar bakom mål och sen ut på isen och fastnar i motståndarbackar vid blå linjen.
Han har ingen att släppa pucken till.
Ölvestad gör nästan samma sak. Full fart in i zon och så bågkörning bakom mål tills han blir av med pucken.
Ingen att släppa pucken till.
Så här har det sett ut match efter match. Vilja men inte kunna. Kunna men utan system.
Hardy kunde inte styra det rätt. Inte Sabel. Inte Berglund.
Hockey är ett lagspel. I Djurgården slutade det vara det och det var skillnaden mellan SM-final och att vara ”en skam för Djurgårdens IF”. Styrelsen och sportchefen döms ut nu. Sportchefen sparkades, sannolikt för att han i en famös intervju skyllde misslyckandena på styrelsen.
Jag nämner det apropå att inte längre vara ett lag...
Gud nåde spelarna som ska in
Men det är samma människor, samma spelare, samma sport. Geni ena dagen. Utbuad den andra.
Gud nåde de spelare som går in på gräs och is och ska tillfredsställa alla dessa unga män – alltid män – som kräver omedelbara resultat varenda gång.
Annars buar de.
Annars hotar de.
Annars skriker de ”Du är en skam för La Scala.”
Eller ta Linus Thörnblad.
När ska någon göra en undersökning om ifall det var publikens förväntningar eller sportjournalisternas burop som gjorde att han drabbades av en depression som dödade hans karriär.
Eller ta Mathias Günther.
Hade han varit från något annat land hade vi fnyst åt det där med ”svullen fot... en tablett... fick den av en kompis”.