Paris, 20 maj - dagen då svensk pingis begravdes

Sportbladets Johan Flinck: Efter J-O och Persson finns - ingenting

PARIS

i^??h¼er i parken utanför Bercyhallen och läser Slas' ”Efter oss syndafloden”, om en romantisk, svunnen tid i Paris.

Det skulle kunna vara J-O Waldners och Jörgen Perssons ”Efter oss ingenting”, om en romantisk, svunnen tid i svensk pingis.

Min mentor Stefan Holm skrev i Aftonbladet den 5 maj 2001 dödsrunan över svensk pingis.

”Den gamla patienten hade visserligen ett stort hjärta men det räckte inte för att hålla grepp om livet. Sista slaget kom 07.34 i går. Det var en forehand som via nätkanten passerade kanten på pingisbordet. Då, exakt, då, dog stormakten Sverige”, stod det att läsa dagen efter Jörgen Perssons förlust i åttondelsfinalen i VM 2001.

I två år har stormakten Sverige legat på lit de parade.

I Paris i maj 2003 begravde vi den.

Svårare än så är det inte.

Persson kom optimalt förberedd

Men det som ställer till det är att regenterna under stormaktstiden, Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson, satsar vidare mot OS i Athén.

J-O snackar om medalj där.

Persson har inte sagt medalj, men han sa kvartsfinal i måndags inför detta VM.

Vi vet hur (o)förberedd J-O kom.

Men Jörgen Persson hade förberett sig optimalt. Okej, han hade inte många tävlingsmatcher i kroppen men det var självförvållat då han prioriterat att spela ihop till pensionen borta i Japan.

Ändå åkte Persson ut i redan i andra omgången, mot en spelare rankad 60:a i världen.

J-O sa inför VM att han åkte hit för att kolla in de nya kineserna och vad som hänt i pingisen medan han varit borta.

Det fanns mycket att se. Men vi förstod först i går att anledningen att J-O åkt hit var för att hade han inte ställt upp hade han inte spelat internationellt på ett helt år, fallit ur världsrankningen och inte fått ställa upp i OS.

Och Jörgen Persson är inte ens klar för OS – han måste spela ett tufft europakval först.

”Har blivit som tennisen”

Kineserna kallar Waldner för ”Det ständigt grönskande trädet” efter 20 år i den absoluta världstoppen.

J-O har haft en aldrig skådad förmåga att förnya sig och leda hela sportens utveckling, men samtidigt kunnat anpassa sitt spel efter motståndarna.

Nu pratar både Waldner och Persson om hur den nya, två procent större, bollen påverkat deras förutsättningar.

– Pingisen har blivit mer som tennisen – fler korta dueller och mer attack.

Det blir svårare att skruva och för oss som spelar mer med finess har det blivit en nackdel, säger de.

J-O måste hitta sitt spel

Jag hoppas jag har fel, men jag kan inte begripa hur J-O Waldner ska kunna ta medalj i ett OS.

Han kommer att få slita hårt för att över huvud taget komma ifatt fysiskt.

Därefter måste han hitta tillbaka sitt spel. Därpå måste han utveckla detta sitt eget spel, som han alltid gjort före mästerskapen, för att inte bli sönderläst av motståndarna.

Hur han samtidigt ska kunna vara sportens store innovatör, när han inte ens hänger med den materiella utvecklingen, är för mig en gåta inuti ett mysterium bortom det oförklarliga.

Nej, hur mycket det än regnat den här veckan i Paris har ”Det evigt grönskande trädet” börjat vissna – och det fort.

Men Peter Karlsson och Fredrik Håkansson då?

Håkansson kommer inte med till OS, är 28 år och kommer inte att gå längre i ett VM än den fjärde omgången han nådde här.

Karlsson stod över VM på grund av ryggproblem, fyller 35 år på torsdag och kan möjligtvis nå en semifinal i ett OS eller VM.

Resten? Nä – ”efter oss ingenting”.

Nej, det svenska pingisundret begravdes här under Bercyhallen i Paris.

Naturligtivs var jag – den levande talismanen – på plats.

Likt Jan Guillous och Henning Mankells Talisman för jag en helvetisk otur med mig – i varje fall för Sverige på stora mästerskap.

Som ny i det här yrket har jag hittills varit på tre VM eller EM: handbolls-EM för damer, handbolls-VM för herrar och, nu, pingis-VM.

Ja, ni fattar.

Med risk för att ta mig själv på för stort allvar: men nu återstår bara det ultimata testet på förbannelsen – ett kortbane-EM i simning.

Intelligent, Schlager

Och skulle jag skriva in mig själv i handlingen här i Paris skulle jag inte spela mig själv, som Guillou och Mankell (för det var inte särskilt lyckat), utan österrikaren Werner Schlager.

Med det mest intelligenta pingisspel världen sett sedan J-O stod på toppen av sin förmåga blev Schlager i går rättmätig världsmästare.

Under två dagar har 30-åringen skapat Schlagerfestival i Bercyhallen med sitt fantastiskt välavvägda spel, sina matchvändningar, sin utstrålning och sin förmåga att slå ut kinesiska favoriter.

I finalen besegrade han den värnpliktige infanteristen Joo Se Hyuk från Sydkorea.

Ingen av dem kan beskyllas för att spela attackpingis med korta dueller och utan finess.

Joo tillhör den nya generationens defensivspelare som också kan nypa till med sin forehand. Schlager är fantastiskt allround, leder serveutveckligen och är en mästare på att anpassa sig till motståndet och värdera lägena.

I dag går talismanen på tennis på Roland Garros, tämligen riskfritt – svensk tennis kan knappast bli sämre.

Johan Flinck