Åh nej, den här gången har knasbollarna rätt
Åh nej.
Den här gången har många av de mest insatta och passionerade fotbollsälskarna fel.
Det är knasbollarna som har rätt.
År 2015 exploderade en handgranat på läktaren under en allsvensk match.
Nästan.
Diamant Salihu, i dag hyllad skildrare av gängvåld, var då kolumnist på Expressen och beskrev hur avsparken förvandlade män till djur med synliga pulsådror över halsarna. Det var Salihus andra match på åtta år i Stockholm och hans bedömning var att någon av åskådarna övervägde att rycka ut den mekaniska utlösaren, vilket rimligen hade orsakat massdöd. ”Det scenariot kändes tänkbart utifrån den rådande stämningen” skrev Diamant Salihu.
Texten var sann i bemärkelsen att känslorna var äkta. Kolumnisten vittnade om sin rädsla i en miljö där alla måste få känna sig trygga. Men den sa ytterst lite om var svensk supporterkultur befann sig.
De sydde, målade och sjöng
Det är lätt att bara minnas rubrikerna. 2015 var en tid av fördömanden, där bengalbrännare likställdes med våldsverkare, där hela läktarsektioner dömdes ut som halv- och helkriminella. Men samtidigt pågick ett imponerande renhållningsarbete från supportrarnas sida, där de organiserade sig och arrangerade träffar med polis, förbund och klubbar.
Allt var inte bra, men det mesta blev bättre.
Brott begicks runt arenorna, men de blev färre.
Fansen gjorde fotbollen tryggare och bidrog till att höja publiksnittet. De arrangerade bortaresor och hjälptes åt att skapa makalösa tifon. De sydde, målade och sjöng, ändå beskrevs de ofta som någon slags driftstyrda orcher.
Inte underligt att djupa sår revs upp under tiotalet. Tangentknapprarna begrep inte flaggviftarna, myndigheterna förstod inte fotbollen, men alla skrek ändå. 2019 kände sig polisen nödgad att införa kollektiva bestraffningar, sin avskydda villkorstrappa, vilket var som att dumpa torrt hö på en skogsbrand.
Åtta år senare har verkligheten vridit sig 180 grader.
Allt är inte uselt i svensk fotboll, men mycket blir värre.
Ytterst få begår brott, men de blir fler.
”Nej, skulle aldrig snacka skit”
Jag pratade i går med SvFF-bossen Fredrik Reinfeldt, justitieministern Gunnar Strömmer och klubbarnas representant, SEF-ordföranden Simon Åström. De delade oron över fotbollens utveckling, med ökat läktarvåld och råare stämning runt arenorna. Alla hade tagit del av Sportbladets granskning som visade att klubbar inte klarar av att stänga av sina egna risksupportrar, vilket var själva förutsättningen för att villkorstrappan revs.
Efter pandemin har det dykt upp nya åskådare med större våldskapital, sa Åström. Arrangörerna måste använda sin verktygslåda, annars kommer den här strategin att falla, sa Strömmer. Jag är livrädd för eskaleringen, sa Reinfeldt.
Så allvarlig är situationen. Men det anmärkningsvärda är att debatten ändå låter som förut. Fansen är bäst! Nej, fansen är terrorister! Fördöm allihop! Nej, jag skulle aldrig snacka skit om supportrarna!
Jag förstår varifrån viljan att förbehållslöst försvara supportrarna kommer. Den som upplever sig svartmålad och missförstådd ena gången lyssnar knappast till samma röster nästa gång de talar om en.
Neutral inför nya attacker
Men 2023 är inte 2015. Det hjälper inte att knasbollarna radade upp sig på de förfasades sida förra gången, att de hade fel, för nu borde också de mest fanstillvända skribenterna och poddarna släntra över dit. Det är inte läge att poängtera att man själv minsann varken är skraj eller blivit nedslagen på sistone, att våldet är lika utbrett i hela Europa. Det är att blunda för den större bilden.
Så som situationen utvecklats är det kusligt för klubbarna att gå in och stänga av de egna supportrarna, även om säkerhetschefer hellre pratar om teknikaliteter som att de inte får kontrollera id-kort eller övervakningsbilder. Tryggare för dem är att gå den knöliga omvägen via polis och åklagare, fast den är tämligen tandlös när det kommer till att fort och precist stänga av rätt personer.
Följden? Fem gånger så många tillträdesförbud (av åklagare) som arrangörsavstängningar (av klubbar).
– Proportionerna borde vara tvärtom, sa Gunnar Strömmer till mig i går.
Så tyvärr. Det rimliga är, med en tidigare statsministers ord, att vara livrädd. Inte för sin egen säkerhet men för sin älsklingssports utveckling.
Bär med dig att stormningen av Stockholmsderbyt inte berodde på svallande känslor. Det var en kallsinnigt planerad våldsmanifestation, en som bara kan genomföras om deltagarna känner visst stöd från omgivningen. Det är den stora sorgen. Hade mobben vetat med sig att alla skulle bua och att AIK efteråt hade stått enade i sin avsky mot dem så skulle de aldrig maskerat sig och kastat bengaler.
Att inte fördöma? Det är att böna om en ny villkorstrappa. Det är att ställa sig neutral inför nya attacker.
