Tack och lov för mig att du inte såg sportklubben

Jonathan Jeppsson

Går man bara efter tittarsiffrorna så är det osannolikt att du såg Sportklubben i Tv4 Sport i onsdags.

Tack och lov.

Genom en fräck kupp var jag var nämligen själv med i programmet.

Och det är först nu som mina händer har slutat skaka.

Det var så här: Jag skulle göra ett bakom-kulisserna-reportage om Sportklubben – programmet som lyckades med konsstycket att en gång bara ha 5000 tittare en gång, trots Peter Jihde som programledare och en profiltyngd panel.

Jag satt med i kontrollrummet under sändningen, men under reklampausen blev jag tillfrågad om jag ville sitta med i bakgrunden inne i själva studion, för att få den “rätta närvaron”.

Eftersom jag är en naiv tok från Hässleholm gick jag med på det.

Och medan Paolo Roberto,Ulf Adehlson, Malin Swedberg och han, Martin Timells brorsa Anders, levererade den ena punchlinen mer saftig än den andra, insåg jag aldrig hur snaran drogs åt kring min hals.

Inte förrän Peter Jihde plötsligt sa: Och med oss här i studion har vi Sporbladets tv-krönikör, som nu ska ge oss sin syn på programmet.

Och fram till bordet leddes jag.

?

Som tv-recensent strävar man naturligtvis efter att närgranska sport i tv så gott man bara kan.

Och närmare än att vara en del av programmet kan man ju inte komma.

Därför kan jag också konstatera att Sportklubben är ett program med både stora plus och minus.

I Sportklubben pågår det mest hisnande samtal om sport som förs i dag. Det förs av en kvintett som extremt rapp i käften, och därigenom också naturligtvis väldigt underhållande. Dessutom kan deltagarna betydligt mer om sport än vad man kan förledas att tro.

Samtidigt kan man därigenom lite grann känna att profilerna som är med står i vägen för sina åsikter. Det är som med Linda Rosing, utan jämförelser i övrigt.

Hon förväntas göra knäppa saker – spela in mobilporr, göra slut i tidningen, starta ett parti utan politik. Det är ju numera ett normaltillstånd. Så är det med delar av panelen också: Deras starka åsikter och ännu starkare sätt att uttrycka dem blir det förväntade. Det kan devalvera den ofta underbyggda tankegång som – faktiskt - finns där bakom.

Botemedlet är naturligtvis enkelt. Behåll jargongen, men dra ner på tempot. Färre antal ämnen eller förlängd programtid. Låt personerna bakom punchlinen utveckla sig – och tala till punkt lite oftare.

Och jag kan ana hur de tänkte: Nu ska den där killen, som suttit och tyckt i spalterna och spelat Allan Ballan, nu ska han få känna på hur enkelt det är att göra tv.

Nu när jag tagit mig ur det första chocktillståndet har jag övergett planerna på att placera ett hästhuvud i sängen hos programredaktören.

Naiva typer från Hässleholm får helt enkelt skylla sig själva.