Sandell: ”Naturlagarna är vår fiende”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-22
Svensken om riskerna och framtiden: ”Vi ska sätta Sverige på rallykartan igen”
GFÖHL, Österrike. Bakom oss har vi en historia av framgång och klassiska hjältar.
Bredvid oss har vi ett presens av vakuum och grusad tro.
Framför oss?
Patrik Sandell lyfter blicken och bygger optimism av sju snabba ord.
– Vi ska sätta Sverige på rallykartan igen, säger han.
Himlen ligger så lågt att den måste ta stöd av träden för att inte falla ner och är så grå att en svensk novembermåndag känns som en fest målad i akvarell.
Lervällingen framför mina fötter ger mig ett hånskratt och ett sträckt långfinger och gårdagens 25 grader och sol känns som en dröm som aldrig varit verklig.
Det är kallt som satan. Det blåser. Det regnar horisontellt och vertikalt och om det hade kunnat regna från marken hade det fan öst nedifrån och upp. Men vad som känns som en skitdag för vissa är en vinst för andra.
Som Patrik Sandell.
– Vi behövde fila lite inställningar på vått underlag, så det här vädret passar oss fint. Bra mekaniker och bra tester är nyckeln till framgång, säger han samtidigt som han dansar undan en gyttjepöl i skogen utanför Gföhl, dryga tio mil från Wien.
Det är en dryg vecka tillbaka i tiden.
”Jag såg hindren, stupet”
Patrik Sandell, 27, och hans co-driver Emil Axelsson, 25, är i Österrike för tester inför Sardiniens VM-rally som drog igång i dag, fredag. De är också här för att hitta tillbaka till banan igen.
De vann de två första PWRC-deltävlingarna och skaffade ett tidigt grepp om titeln, men i Portugal var olyckan framme.
En tveksam not, en gaspedal som var tryckt i botten och ett träd som hängde ner på banan resulterade i en bil som voltade ett gäng varv och tog tvärstopp i ett träd, och en given pallplats blev noll och ingenting.
– Det här testet är otroligt viktigt för Sardinien. När jag satte mig i bilen i förmiddags var jag inte riktigt mig själv. Jag såg hindren i stället för möjligheterna, stupet. Men en stund senare var allt det borta. Då tänkte jag bara på på jobbet som skulle göras.
Hur reagerade ni på olyckan?
– Det sprutade ju en del adrenalin. I luften när vi voltade så svor jag så in i helvete, och så fort vi landade skrek jag till Emil att han skulle kliva ur och kolla att i hade fyra hjul, jag tryckte på startknappen och ville iväg. Sen var det bara tomhet.
”Åbäket vill rakt fram”
Fyra hjul fanns kvar, men Skodan hade blivit någon meter kortare och var inte direkt i kördugligt skick. Kort och gott, det var bara skrot kvar.
Vad drar man för lärdom av en sån händelse?
– Om du aldrig åkt över gränsen vet du inte var gränsen är. Generellt sett behöver man köra över gränsen en gång varje år, för att känna på den.
Med det i åtanke – vad är det som får någon att satsa på rally?
– Drivkraften är att kontrollera en situation som egentligen är okontrollerbar. Att övervinna naturlagarna som är vår fiende. Vi kör 1,2 ton bil som vill rätt fram, sen sitter jag och jävlas och vrider på ratten men likförbannat vill det tunga åbäket rätt fram.
Hur galen måste man egentligen vara?
– Haha, det handlar nog om referenser. Jag träffade Jon Olsson (freestyleskidåkare) nyligen och sade att han måste vara helt tokig som gör en 900 med skidor på fötterna, men han svarade bara ’du då, som kör med gasen i botten på smala grusvägar med träd på sidorna’. På samma sätt säger portugisiska rallyförare att vi svenskar är galna när vi börjar köra i tajt skog medan de kör på smala bergsvägar med 200 meters stup rätt ner på sidorna. Man kan bara sin egen verklighet.
Så, hur ska den verkligheten utveckla sig?
– Jag är så som person, att när jag gör något gör jag det för att nå världstoppen. Lägger jag ner rallykarriären för att bli skoterguide ska jag fan bli den bästa skoterguiden i hela världen. För att göra det måste man veta vilka steg man måste ta och jobba brett.
De har vägt de där stegen med våg.
”Kapabla att vinna en deltävling”
Patrik och Emil började köra ihop 2004 och vann JSM samma år, SM året efter och JVM året efter det. De drog hem fabrikskontrakt med Renault, fick utveckla en bil, körde både JVM och produktions-VM (PWRC) och åkte över 500 specialsträckemil på ett år, något som motsvarar längden i åtta fulla SM. Nu satsar de på PWRC och väntar på regeländringen som träder i kraft antingen nästa sommar eller till 2011, då deras Super 2000-bil blir standard i WRC – rallyns riktiga kungaklass.
– I år ska vi vinna det här, jag ljuger om jag säger något annat. Men vi ska inte gå till WRC redan nästa säsong, det skulle vara två trappsteg i ett. Det här kommer bli VM-bilen och det gäller att fokusera på försprånget vi har som är vana vid Super 2000-bilen. Så fort regelverket ändras, det föll oss i händerna, ska vi vara med och slåss om VM-guld i WRC.
Vilka förväntningar borde vi ha?
– Att vinna en sträcka i rally-VM kan du göra vid 20 års ålder. Att vinna en deltävling kan du göra vid 25. Att knyta ihop säcken och vinna VM med snö i Sverige, asfalten på Korsika, leriga och dimmiga vägar i Argentina och snabba vägar på Nya Zeeland, det krävs erfarenhet som inte går att köpa för pengar. I dagsläget är vi kapabla att vinna en deltävling, vi skulle definitivt kunna slåss om en podiumplats på svenska rallyt. Men jag saknar asfaltserfarenhet för att spöa Loeb och Hirvonen över en full säsong. Det jag hoppas att bygga upp över det närmsta året innan vi tar klivet.
Så det finns fog för att hoppas på en svensk centralgestalt på rallyns VM-karta?
– Absolut. Framgång föder intresse, och en världsstjärna i yttersta eliten, kanske ett VM-guld, skulle skapa en boom. I Argentina var det 1,7 miljoner åskådare på banan, och det kan det ju aldrig bli här, men om vi kan bidra till ett ökat intresse skulle det vara det bästa som skulle kunna ske.