En orange revolution
BERN. Åklagarna säger att både den orangea och den blå ringhörnan bedrar sitt fotbollsarv.
Försvaret menar att de bara anpassar sig till nya tider.
Vilken röra.
Här behövs en domare som kan bringa ordning.
Det var Ruud van Nistelrooy som först hittade målet, och det var Ruud van Nistelrooy som först hittade de rätta orden.
Dagarna inför Italien-matchen gav han en fantastisk presskonferens, där han bland annat konstaterade:
– I Holland har vi varit indoktrinerade av en speciell fotbollsvision, men det finns fler vägar som leder till Rom.
Under Marco van Basten har det holländska landslaget gått igenom en kulturrevolution.
Borta är den klassiska formationen – ”4–3–3 är vårt blod”, gråter chefsindoktrineraren Johann Cruijff – där i stället är ett mer oromantiskt, realistiskt 4–2–3–1-spel.
Ingen kulturrevolution utan offer, heter det, men Holland verkar faktiskt ha klarat tricket.
De har stadgat upp defensiven, utan att kväva sina offensiva dörröppnare.
Italien – ett stort harakiri
Jag har faktiskt aldrig sett knattekreatörer som Van der Vaart och födelsedagsbarnet Sneijder trivas så bra i orange som nu när andra skötte deras smutsjobb.
Mer behövdes tydligen inte.
Ett resultatinriktat Holland slog Italien för första gången på 30 år, medan ett Italien med någon sorts estetiska funderingar åkte på sin värsta EM-förlust någonsin.
Deras försök till kulturrevolution verkar riskera att förvandlas till någon sorts gigantisk harakiri.
Det är såklart fint att Donadoni vill prioritera anfallsspelet, men de blå behöver väl inte sluta försvara sig för den sakens skull?!
Klarar inte ens grunderna
Det är inte så att de saknar andra problem – truppen har en jättebrist på hungrig talang, men ändå totalnobbades De Rossi, Aquilani och Chiellini – men alla andra bleknar faktiskt i jämförelse.
Ett Italien som inte ens klarar av de enklaste grunderna i försvarsspelet?
Gentile, Bergomi, Baresi, Maldini och Nesta måste vrida sig i plågor.
Och så går det väl inte att komma undan det här längre.
Mål eller inte mål, offside eller inte offside, domartavla eller inte domartavla?
Jag önskar verkligen att jag kunde uttala mig med tvärsäker auktoritet. Jag känner såklart att jag borde kunna det – men ju fler så kallade domarexperter jag lyssnar på, desto mer uppenbart blir det.
Domarkollegiet självt har ingen riktig koll. De säger visserligen enigt att domslutet var korrekt, men de verkar mest vilja stötta sina kollegor och plussa dem för att de i alla kände till rätt paragraf.
En felaktig bedömning
I min värld finns det bara ett enda läge då Team Fröjdfelt kan sägas ha tagit rätt beslut, och det är ifall regeln säger att en spelare per automatik ska ingå i offsideekvationen om han lämnat planen utan domarens tillstånd.
Vad jag ser så gör den inte det.
Vad jag ser så gäller regeln OM en spelare lämnar planen FÖR att ställa en motståndare offside – och ingen vettig människa i världen kan ju påstå att Christian Panucci lämnade planen med den avsikten.
Vad jag ser så är det här en bedömningsfråga, och är det fallet så gör Stefan Wittberg en felaktig bedömning.
Sedan ska det sägas att den här enskilda situationen inte är något grundproblem, utan ett symptom.
Få kan reglerna
95 procent av den så kallade fotbollsfamiljen – spelare, tränare, fans, journalister och domare själva – kan helt enkelt inte reglerna.
De har en väldigt vag aning om när en hands egentligen är en hands och när en offside är en offside.
Det är klart att det är lätt att tycka att det är de inblandades förbannade skyldighet att ta reda på vad som gäller, men har man en gång försökt hänga med i den ständiga strömmen av nytolkningar vet man att det inte är så enkelt.
Reglerna är nu en enhet i ständig förändring, när de i möjligaste mån borde vara konstanta.
Regler ska kort och gott vara regler.