Kändishoppning som utförs i kallingar – tål att tänkas på...
Anrell: Jag red en kastrerad häst som såg ut lite som Patrick Ekwall
Det blev en omtumlande vecka för ridsporten.
Och för mig.
Den slutade med en officiell inbjudan till Globen att rida praktiskt taget naken inför 13 850 åskådare.
Det bildades en eller annan Facebookgrupp efter min krönika om Rolf-Göran Bengtsson och Idrottsgalan.
Folk enade sig om en kravbild som lyder ungefär som i John-Erik Nilssons upprop:
”OK, nu har jag bestämt mig, jag kommer inte att köpa eller läsa aftonbladet förrän ni gjort er av med Lasse Anrell eller att chefredaktören för aftonbladet ber om ursäkt för hans utspel om sin totala okunskap om vem ROLF-GÖRAN BENGTSSON är.
Ni ska veta att samma krafter som såg till att Rolf Göran fick Jerringpriset nu börjar rulla mot er och Lasse Anrell.”
Ni hör – det är tuffa tag.
All makt till folket.
”Knäck honom”
Ridmänniskorna var trevliga också. Jag fick en inbjudning till att dela ut pris på den stora Galoppgalan 18 februari eller till att rida på Hufvudsta ridskola.
Det gjorde jag. Man får stå sitt kast när man skriver tvärsäkra saker i en tidning.
Även där var Facebook på hugget.
På Hufvudsta ridskolas Facebooksida las det snabbt upp att det skulle bli ryttaruppvisning.
”Knäck honom”, var den första kommentaren, berättade Linda Holtz på klubben förtjust och skrattade ett smittande hästskratt.
Ryktet spreds och Lotta Bromé hade sån koll att hon direktrefererade min ritt i radions P4. Från studion. Så kom inte och säg annat än att det pågår en strukturomvandling i medievärlden, you smartasses där.
Jag red en kastrerad häst som såg ut lite som Patrick Ekwall. Hästen hette Bernhard. Berra, kallad. Jag var utlovad en ponny – Berra var enorm. Precis som katter växer kanske hästar när de kastreras, tänkte jag, för det var inte tal om att leta upp en normal-ponny. Jag fick ha stege för att komma upp på Berra.
Han nosade påfluget på mig. Både här och där. Så helt kastrerad kan han inte ha varit. Men snäll. Snäll som en eunuckkatt. Det gillade jag. Vi hade rasande trevligt och när han sträckte ut i skritt och tog sats och gled över hopphindren var det en fantastisk upplevelse av fart och tyngdlöshet och Rolf-Göran Bengtsson.
Gud, vilken fantastisk sport.
En pik till inbjudan
Så kom inbjudan.
Helena Carlsson, ordförande Svenska Ridsportförbundets Centrala Ungdomssektion och ledamot i förbundstyrelsen sa:
– Slutligen, är det så att Lasse Anrell antar utmaningen: att rida i Stockholm International Horse Shows kändishoppning, så lovar vi att ridsportpubliken kommer att applådera in
honom i Ericsson Globe. För ridsportpubliken uppmuntrar människors idrottsprestationer, oavsett nivå.
Det sista var en liten pik till mig.
Men det var, självklart, innan omvändelsen ute i Hufvudsta.
Kändishoppning? Är det inte sån där man utför i kallingar och behå? Tål att tänkas på...
Det bästa med Blåvitts satsning är att vi äntligen har en klubb som vågar att inte fega och slå underifrån.
Kul att se idrottsmän som blir så där gulligt rosiga om kinderna som Oscar Hiljemark. Nästan som skidskytte-sensationen Fredrik Lindström.
För att inte tala om Maria Bonnevies pappa ”Morsgrisen” som uppfann de rosa manskinderna, för oss som minns ”Någonstans i Sverige”.
Nästa steg är att Håkan Mild säger att han kräver guld av Stahre.
Min spaning om att det är förbannat många handbollsmästerskap blir allt tydligare: damerna spelade VM i december, i juni spelar de OS, i december är det EM igen i Holland.
Och då återstår kortbanehandbollen.
Både Mats Lusth och jag känner oss lite tveksamma till utnämningen av Pepe till ”Överstegrisen”.Vi trodde vi hade copyright på det där...
Att Petter Northug dejtar Basshunters gamla avlagda känns ju som ett löfte om lugnare dagar för Hellner...
Rebecca & Fiona är bra – men när ska Fiona outa att hon är hardcore Degerfors-supporter?
Pepe stampade Messi på handen. Usch och fy. Nåt sånt har jag inte sett sen Aki Riihilahti stampade Sebastian Eguren på handen 2007. Han blev inte ens utvisad.
Petter och hans hemvävda flickvän träffades på hans VM-fest efter guldet på femmilen i Holmenkollen. Jag minns presskonferensen där mycket väl – Petter hånade norska sportjournalister för att de mest verkade jobba på skvallertidningen Se og hör. Alla skrattade. Nu skrattar ingen längre. Allra minst Nollthug själv.
Eller ja, ännu mindre hans sponsoransvariga kanske man ska säga...