"Jag drömmer på nätterna att skadan läker"

Susanna Kallur: Mitt mål var OS-final, det står kvar

FORMIA

Vi kommer ner till italienska Formia för att träffa en tjej som just fått OS-drömmen slagen i spillror.

Susanna Kallur var på väg mot något stort, efter en inomhussäong där hon tangerade Ludmila Engquists svenska rekord på 60 meter häck.

Då kom skadan, som alla säger ska stoppa henne från OS.

- Men jag s k a till Aten ändå. Jag har inga andra tankar i huvudet, säger hon.

helskärm

Susanna Kallur har just beställt in en cappuccino på terrassen utanför hotellet och hon har vant sig vid den undrande blicken från servitören. I Italien dricks det mjölkskummade kaffet av någon underlig anledning bara till frukost.

- Ja, här betraktas man nästan som konstig om man dricker cappuccino efter lunch. Men jag tycker det är gott, säger Susanna.

Efter några dagar med iskalla vindar från Medelhavet, har solen äntligen trängt undan molnen och temperaturen har närmat sig det normala här mellan Rom och Neapel, där friidrottssvenskarna bestämt sig för att ha första stora lägret inför OS.

Joggning - ett stort framsteg

Susanna var en av svenskarna som skulle ha tränat för fullt just nu.

Men nu blir det i stället långa promenader på sandstränderna längs bukten och enformiga rehabiliteringsövningar i hotellets pool.

Men hon kan i alla fall promenera.

- För mig är det ett stort framsteg. Jag har till och med kunnat jogga lätt, säger Susanna.

Vad hände när du skadade dig?

- Jag tränade hemma i Falun förra onsdagen, då det bara small till i baksidan på låret. Jag hade lite problem på samma ställe i somras, men under inomhussäsongen har jag inte känt någonting. Därför blev jag förvånad att det kom helt utan förvarning. Jag kände ju att något var fel, men då jag aldrig varit skadad tidigare visste jag inte vad det var. Jag bara skrek åt syrran Jenny att komma och trycka på skadan.

Vad var första tankarna efter skadan?

- Det var att det var något allvarligt. Det var rätt kaotiskt i början. Det gjorde inte ont, men jag kände ju att något brast. Så det var en konstig känsla. Och benet ville inte lyda riktigt. Då kändes det hopplöst, men det vände ganska snabbt. Det blev mer lite jävlar anamma. Jag ska till OS ändå.

"Ingen kontakt med Ludmila"

Nu har allt gått så snabbt framåt på bara en knapp vecka, att de första negativa rapporterna har börjat vända?

- Ja, det har gått väldigt fort. Jag ligger till och med och drömmer på nätterna om att muskeln läker ihop som den ska. Det finns ingen anledning att sitta och gråta eller deppa ihop. Jag tror att ska man bli frisk måste man vara positiv och offensiv och verkligen kasta bort alla negativa tankar. Jag tror det mentala betyder väldigt mycket. Det finns många exempel på folk som kommit tillbaka snabbt från den här typen av skada. Jag hoppas bli en av dem.

Vad hade du annars för mål den här säsongen?

- Det var att ta mig till final i OS. Och det står kvar.

Tidsmässigt, då? Är Ludmila Engquists svenska rekord på 12,47 ett realistiskt mål?

- Ja, det tycker jag. Det är en tid jag vill slå. Inte i år kanske och inte nästa. Men jag räknar väl med att hålla på i tio år till och någon under den perioden hoppas jag kunna springa snabbare.

Är det Ludmila eller rekordet du vill slå?

- Jag har aldrig haft någon kontakt med Ludmila. Vi var aldrig tillsammans i landslaget eller så. Det enda jag bryr mig om är att svenska rekordet är 12,47.

Det senaste halvåret har skandalen med anabola steroiden THG avslöjats och i inomhus-VM åkte två guldmedaljörer fast?

- Jag fattar inte att det finns så korkade människor. Det visar bara att det blir svårare och svårare att fuska. Jag tror det bara är en tidsfråga innan den tiden är slut. Testerna blir effektivare och fler och fler testas.

"Häftigt att bli testad ofta"

Men det finns en spridd uppfattning att alla friidrottare dopar sig. Även ni svenskar.

- Det beror på okunskap i så fall. Då vet man inte vad det handlar om. Vi svenskar testas så ofta att det är en omöjlighet att någon dopar sig. Jag tycker själv att det bara är jäkligt häftigt att bli dopningstestad ofta. Det är bara bra, även om det är dumt att det inte gäller alla. Men det är på gång.

Även om du nu skulle missa OS, finns chansen att tvillingsyrran Jenny får åka?

- Ja, jag hoppas det. Hon har sett grym ut på träningarna här nere.

För att vara tvillingar har ni lyckats behålla era skilda identiteter och inte packats ihop till en, som bröderna Sedin till exempel. Vad beror det på?

- Nja, jag vet inte om jag håller med riktigt. Jag tycker att vi ofta jämförs med varandra. Men samtidigt har vi alltid haft två olika identiteter. Vi har aldrig klätt oss på samma sätt till exempel och vi lever våra liv på varsitt håll.

Men hur är det att konkurrera med sin tvillingsyster?

- Jag har aldrig sett det på det viset, faktiskt. Det beror nog på att i friidrott har man sin bana. Man gör sitt eget lopp. Det hade varit värre om vi hållit på med brottning, eller fotboll eller så. Då hade det varit en annan situation kanske.

Så ska hon hinna ikapp

Mats Wennerholm