Här förenas en hel värld

Publicerad 2015-09-18

Fadakar: Rugbyn är starkare än enskilda nationer och gränser

Nya Zeelands spelare med lagkaptenen Richie McCaw (mitten) framför ”Haka” inför semifinalen i VM 2011. I dag startar VM i England med just Nya Zeeland som en av favoriterna.

I dag startar en av världens största idrottsfester.

Rugby-VM är ett enormt evenemang där lagen börjat smälta ihop till en enda härlig röra.

Aftonbladets Ehsan Fadakar, som själv spelat i 20 år, förklarar varför.

Legenden säger att 17-årige William Webb Ellis på internatet Rugby School tog upp bollen med händerna under en fotbollsmatch och började springa. Förvånade lagkamrater fattade först ingenting, men snart började alla jaga den unge rebellen. Med stor sannolikhet lyckades någon till slut tackla ner William. Året var 1823 och en ny sport var född.

193 år senare är rugby en av världens största sporter och rugby-VM världens absolut dyraste. 96 procent av de 2,45 miljoner biljetterna är redan sålda och snittpriset är 104 pund. Det är 10 pund mer än fotbolls-VM i Brasilien – trots att rugby-VM först spelades 1987.

Men egentligen är det inte så konstigt. Rugby är en genuin, spektakulär sport och har äntligen kommit “hem” till England, som för första gången står som ensam värd för VM, även om några av matcherna spelas på Millenium Stadium i Cardiff, Wales. Jag kan redan nu garantera följande: det kommer att bli en idrottsfest utöver det vanliga.

Funkar bättre på damsidan

Rugby är på många sätt allt som fotbollen inte är men utger sig för att vara: familjevänligt, inkluderande och otroligt ödmjukt. I Sverige har sporten gått upp och ner under de 20 åren jag själv spelat. I dag befinner sig seniorrugbyn för herrar på en dålig plats. Få lag, få spelare och ingen ser egentligen något ljus i tunneln.

På damsidan går det desto bättre. Det verkar finns ett stort intresse och inflödet av nya spelare slutar aldrig förvåna. Många sätter sitt hopp till ungdomssatsningarna som pågått under några år och som nu börjar visa sig lyckade.

Rugby är en framtidssport och jag skulle säga att den internationella rugbyrörelsens ödmjuka, toleranta och inkluderande själ hade gjort gott för den svenska integrationen. Kom som du är, prata som du gör, det finns plats för dig oavsett hur stor eller liten du är. Individualism och laganda hand i hand. Jag har själv gått den vägen. 13 år gammal började jag spela i Frölunda Rugby Klubb. Tillsammans med andra skolkamrater från numera nedlagda Järnbrottsskolan gav vi rugby en chans. Sen var vi fast för alltid. Mina lagkamrater från den tiden är fortfarande mina bästa vänner.

Vi var ett lag bestående av iranier, egyptier, finländare och svenskar. Det var egentligen helt oviktigt då och det är det även i dag när vi alla gör helt olika saker men känner en gemenskap till varandra tack vare rugbyn och den vänskap det byggde upp.

Mandela räckte över VM-bucklan

Rugbyns enande sattes på prov 1995 när det nya, fria Sydafrika fick äran att stå värd för rugby-VM. Mycket har sagts om de där magiska veckorna i maj och juni, men ingen ifrågasätter att rugbyn enade en djupt och historiskt splittrad nation, om än för en stund. Bilderna på när svarta och vita på läktarna, arm i arm, hejade fram “Springbooks” i VM-finalen mot storfavoriten Nya Zeeland är legendariska. När Sydafrikas lagkapten Francois Pienaar till skulle lyfta VM-bucklan, Webb Ellis Trophy, var det självaste Nelson Mandela som räckte över den med orden “’Tack för vad du gjort för Sydafrika”.

I den korta stunden var Sydafrika som allra vackrast . Pienaar har i efterhand berättat att han aldrig träffat en så genuin människa. De hade ett år tidigare träffats för första gången. Pieenar hade just blivit kapten för Sydafrika och Mandela hade nyligen blivit president. En nya era hade startat. Och det var rugbyn som verkligen satte fart på enandet av Sydafrika. Själv satt jag hemma i Frölunda och såg matchen på tv med några av mina lagkamrater. Vissa stunder minns man så väl.

VM kommer göra Europa gott

Att rugby-VM nu spelas i Europa i splittring kommer kanske göra kontinenten gott. VM brukar vinnas av länderna från “southern hemisphere”. Av de sju VM som spelats har Sydafrika, Australien och regerande mästarna Nya Zeeland vunnit sex. England är det enda europeiska land som lyckats vinna. Året var 2003 och 24-årige Jonny Wilkinson blev större än David Beckham efter att ha gett England segern på övertid med en dropspark från en annan värld.

Splittrade och uppretade europeer kommer att stå sida vid sida och heja på sina lag. Och när de inte gör det så kommer de att heja på andra europeiska länder. Det är en kärleksfull rivalitet mellan Europa och de tre giganterna från syd. Men det är samtidigt inte lika enkelt som det var förr.

Rugby var en amatörsport fram till augusti 1995. Löner fick inte förekomma enligt reglerna. Men det förekom förstås pengar under bordet och för att rädda sporten sattes den fri. Spelare blev proffs och det skapade en tung rugbymarknad runt om i världen. Europeiska klubbar betalar nu höga löner för de bästa spelarna – och de brukar finnas i Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. För att stoppa flykten från de inhemska ligorna till Europa införde de tre nämnda länderna nya regler för att få spela för landslagen. Man fick välja mellan spel utomlands och spel för landslaget. Många lockades av pengarna eller åkte iväg under ett, två år mellan världsmästerskapen. Så småningom insåg man att situationen var ohållbar och har börjat lätta upp dessa regler. Australien har till exempel flera spelare i VM-truppen som spelar sin rugby i den franska ligan.

Större än någonsin

Det har delvis gjort att rivaliteten mellan norr och syd hamnat i en sorts gråzon. Många av sydspelarna är favoriter från klubblagen i Europa. Den internationella rugbyn, som tidigare var så delad, har börjat smälta ihop till en enda stor, härlig röra. Det ser man också på de olika VM-trupperna. Det har aldrig varit så många spelare som inte är födda i det land de representerar. Om någon spelar i ett land i tre år är spelaren tillgänglig för landslagspel för det landet. Eller så har de föräldrar eller mor- och farföräldrar som kommer från det landet. Vissa länder har utnyttjat den här regeln till fullo, vilket retat upp rugbysamfundet.

2003 vann Lawrence Dallaglio VM med England. Nu hoppas han på en repris från sitt landslag. Här poserar han med VM-bucklan några dagar före VM.

Samoa har till exempel 13 nya zeeländare i truppen. Frankrike och Japan har tio vardera. Skottland är det land som kritiserats hårdast. Elva spelare är inte födda i Skottland. En är Josh Strauss som är född i Sydafrika och är godkänd för spel för Skottland först på fredag – när turneringen startar. Man kan också vända på det. Hela 35 spelare födda i Nya Zeeland kommer att spela för andra länder i VM.

Rugbyvärlden har blivit större än någonsin, men samtidigt vuxit ihop till något mycket starkare än enskilda nationer och gränser.

Stjärnan utkastad

Inget av det här spelar egentligen någon roll i kväll när VM drar igång. Värdnationen England tar emot Fiji. England kommer in i turneringen med vind i ryggen och kan ses som en av tre storfavoriter – om de pallar trycket från fansen. I fyra år har förbundskaptenen Stuart Lancaster fått bygga ett lag som ska ta hem titeln. De har alla delar för att lyckas, även om storstjärnan Manu Tuilagi, född i Samoa, kastades ut ur VM-truppen efter att han hamnat i bråk med en taxiförare och två poliser. Han hävdar att han är helt oskyldig till händelsen, men inom rugbyn tolererar man inte den här typen av händelser – oavsett hur viktig stjärnan är.

Att starta VM mot Fiji är ingen lätt match för England. Fiji har ett fantastiskt rugbylandslag, men är så opålitliga som ett lag kan bli. Högstanivån är bland de högsta

i världen, men snart blir de antingen trötta eller loja och då kan matchen vara körd på några minuter. Om Fiji bjuder upp till dans i 80 minuter så kan England få det tufft.

England–Fiji startar 20.00 och sänds i Viasat sport

Följ ämnen i artikeln