Riktiga krigare som slogs för sin stolthet och för klubbmärket på bröstet...
LEKSAND. Det som känts så befriande med kvalserien är att det inte enbart är de största plånböckerna som slagits mot varandra.
Utan även de med störst hjärta.
För inga pengar i världen kan köpa den lagkänsla som tog Rögle tillbaka till elitserien.
Jag har haft det på känn ända sedan jag såg Rögle vända 0–2 till 4–2 hemma mot Brynäs.
Ett gäng riktiga krigare som slogs för sin stolthet och för kubbmärket på bröstet.
Jag fick tillbaka den där känslan från 1987, då Väsby blev en av de största skrällarna i svensk hockeyhistoria och jag döpte dem till ”Vilda Väsby” – ett namn de fortfarande använder sig av.
Det var samma klubbfärger, men en annan tid.
Rögle är naturligtvis både större som klubb och som lag, men det där ruset som tog Väsby till elitserien är samma rus jag såg hos Rögle.
Ett lag som vägrade att förlora.
Med små medel
Även om Rögle kan kallas främlingslegion, så är det en klubb som jobbat med små medel, men med en lång hockeytradition och ett enormt engagemang och känsla att värva svenska talanger med potential och möjlighet att växa.
Och fått dem att växa.
Det har gett en helt annan lagkänsla än i andra klubbar.
Rögle har bara haft tre utlänningar i truppen i vinter. Amerikanen Brett Harkins, danske backen Mads Bödker och norrmannen Peter Lorentzen.
Men så har de Kung Kenny, förstås.
Pappan i laget.
En världsspelare som valde att tacka nej till miljonerna för att komma hem och hjälpa sin moderklubb. Inte som åldrad, sliten och trött NHL-stjärna.
Utan i sina bästa år.
Dömmer om en Kenny
Kenny missade två matcher i kvalserien (Brynäs borta och Leksand hemma) och Rögle förlorade båda. Med Kenny i laget vann Rögle sex matcher, spelade en oavgjord och förlorade en.
Rögle hade naturligtvis aldrig gått upp utan Kenny Jönsson.
Jag förstår att Percy Nilsson drömmer om att få hem sin egen Kenny Jönsson till Malmö, då han vill bygga ett nytt Malmö runt Detroitbacken Andreas Lilja nästa säsong.
Men Percy har misslyckats igen och var ganska spydig mot sina skånska kollegor, då han menade att elitserieplatsen kommer att fördärva Rögles ekonomi.
Rögle överlever inte i elitserien
Jag tror inte heller att Rögle överlever i elitserien i det långa loppet, precis som jag aldrig trott att Mora skulle göra det.
Jag har kallat Mora för en tillfällig elitseriebesökare i allsvensk kostym.
Nu är de tillbaka i allsvenskan efter att ha glatt åtminstone mig genom att överleva i elitserien i fyra säsonger.
Mot alla odds.
Det är samma sak med Rögle.
De kommer inte bli långlivade i elitserien, men de har förtjänat sin plats.
Och de har fått mig att känna mig glad över att det fortfarande är möjligt att ta sig upp i elitserien med andra medel än en tjock plånbok.
Jag ser pengafixeringen som ett stort hot mot elitseriehockeyn i ett längre perspektiv, där det finns många ledare som kramar sina plånböcker och vägrar tänka på sportens framtid.
Vi är på väg in i en tid då bara klubbar med en bit över hundra miljoner i omsättning kan vara med och slåss om SM-guldet.
Inte ens anrika Djurgården hänger med i den kapplöpningen.
En galet kul kvalserie
Kvalserien har gett ett nytt perspektiv på den frågan.
En galet kul kvalserie som slagit knockout på SM-slutspelets trista miljonklubb.
Den var lika dramatiskt ända in i slutet.
Jag vet att elitseriebossarna avskyr att kvalserien fått så mycket uppmärksamhet i media och snott uppmärksamhet från dem själva.
Men fansen vill inte bara se överbetalda stjärnor. De vill se hockeyns innersta väsen.
Det har kvalserien bjudit på.
Den har fött nya hjältar och nya stjärnor.
Brynäs målvakt Jacob Markström har fått sitt stora genombrott och har varit det största skälet till att Brynäs hölls sig kvar i elitserien.
Nästa tror jag han ser till att Brynäs slipper kvala.
Så bra är han.