Magiskt, Messi
Niva: Just nu är han världens bäste spelare
DONETSK. Man ska akta sig för att till överord, så jag nöjer mig med att konstatera det självklara.
Just nu är givetvis Leo Messi världens bäste fotbollsspelare.
Jag tänker, grubblar och funderar utan att komma fram till något definitivt.
Zinedine Zidane mot Brasilien i VM-kvarten 2006? Ronaldinho i den spanska klassikern hösten 2005?
Äh. Jämförelsen skär sig. Äpplen, päron och alla frukter däremellan.
Man ska akta sig för att ta till överord, så jag skriver helt enkelt som det är.
Jag kommer inte ihåg senast jag såg en lika individuellt överlägsen insats som den Leo Messi gjorde i östra Ukraina igår kväll.
Jag är rätt och slätt inte säker på när det kan ha hänt.
Som ett månlandskap
Men jag börjar från början.
Att flyga in till Donetsk är som att flyga över ett månlandskap.
Landskapet är härjat, ärgat, upp-och-nedvänt. Överallt ligger konstgjorda kullar, gruvhögar som bildats av slagget som hämtats upp från jordens inre.
I stort sett ingen annanstans i världen är gruvdriften fortfarande lika betydelsefull som här. Knappt någonstans är den heller lika farlig.
I november i fjol dog 101 gruvarbetare här i stan, vid katastrofen i Zasyadko. Ytterligare 15 förolyckades i Karl Marx-gruvan i somras.
De flesta av dem var Sjaktar-fans.
Klubben grundades i kolgruvorna för drygt 70 år sedan, men det finns i och för sig många klubbar världen över som har kommit till på liknande sätt.
Det som är unikt med Sjaktar är att de så tydligt fortsätter att vara gruvarbetarnas lag långt in på 2000-talet.
Det kvittar att ägaren numera är Europas rikaste man, att laget innehåller fler brassar än ukrainare och att en italiensk designbyrå fått uppdraget att rita om klubbmärket.
Vissa saker går bara inte att rubba.
De korslagda hamrarna finns såklart kvar. De orange-svarta klubbfärgerna, som är tänkta att skildra kontrasten mellan mörkret nere i gruvorna och dagsljuset uppe i det fria.
Virvlade in med extrafräscha ben
Medan resten av världen förändras fortsätter livet i Donetsks livsfarliga gruvgångar ungefär likadant som det alltid gjort.
Ner i schaktet på morgonen, upp och tvätta bort koldammet fram mot eftermiddagen, bort till arenan för att heja fram Sjaktar på kvällen.
I går fick denna flock av mänskliga mullvadar 87 minuter av lycklig eskapism.
Eller rättare sagt, de fick en timme då det såg ut som att Sjaktar äntligen tagit det där sista klivet upp till den yppersta Europa-eliten.
Sedan bytte Barcelona Thierry Henry mot Leo Messi – och matchbilden förvandlades totalt och fullständigt på ett enda ögonblick.
Hade Barça spelat hela matchen med Henry och Eto´o hade de utan tvekan förlorat den. Så trubbiga var de, och därför blev kontrasten också så sensationellt stor när en yster Messi virvlade in med extrafräscha ben.
Han var som den där tv-spelsgubben med höghastighetsknappen intryckt. Han jagade på allt, gick ständigt rätt på mål och var i princip totalt omöjlig att ta bollen ifrån.
Under långa perioder såg det verkligen ut som om det var Messi själv som stod mot Sjaktars försvar.
De övriga Barcelona-spelarna tycktes enbart vara till för att ge honom bollen (Xavi), eller slå bort chanserna han vaskade fram (Eto´o).
Men tiden rann ut – så till sist verkade Messi tycka att det var lika bra att göra allt själv så att det blev ordentligt utfört.
Beroende av en spelare
Kvitteringsmålet i 87:e minuten fick han till skänks av Sjaktar-målvakten, men den avgörande lilla chippen på stopptid var delikat.
Och så var den matchen vänd.
Att vinna i Donetsk är svårt för precis vilket lag som helst, men imponerade egentligen Barcelona?
Nja, det vete fan.
Det är onekligen ett problem att de är helt beroende av en spelare.
Det är däremot en jäkla tur att den killen just nu råkar vara bästa i hela, vida världen.