Sanna är friidrottens svar på Foppa
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
VALENCIA. Susanna Kallur har just stått och berättat om sin skada och det givna VM-guld hon missat.
Då säger jag på mitt vanliga känslosamma sätt att det varit en svart lördag för Dalarna, då Mora samtidigt åkt ner i kvalserien.
Och vad svarar Sanna?
– Oh, vad härligt!
Spontant sådär bara utan att tänka sig för.
Det kan ju låta som hon vill ha ur Mora ur elitserien som den leksing hon är.
Men det är inte så hon menar.
Absolut inte.
Hon förklarar i stället att hon har något att se fram emot i denna bedrövelsens stund.
Två heta derbyn mellan Leksand och Mora.
– Ja, det ska bli jättekul, säger hon.
Det var nog för att slå om till positivare tankar på nolltid.
Hon är ju sådan.
I Osaka såg jag henne otröstlig i den mixade zonen efter den tackling på tionde häcken, som hade gett amerikanskan Michelle Perry två minuter för interference om det varit hockey.
Dagen efter var Sanna hur cool som helst.
Blicken var redan fäst vid nästa tävling.
Och målet var klart.
Hon skulle lura Michelle Perry på chansen att få en del av Golden Leagues jackpott.
Det var precis vad hon gjorde.
Sanna ger igen
Jag var på plats i Zürich när fjärde Golden League-tävlingen och den första efter VM skulle avgöras.
Sanna tog revansch så det sjöng om det.
Perry var chanslös och försvann som ett elakt åskmoln efteråt.
Hon vägrade att prata med någon.
– Klart hon var arg när hon missat chansen att vinna en miljon dollar, sa Sanna.
Det finns en annan del av Sanna, precis som det finns en annan del av Köping.
Sanna är friidrottens Foppa.
Får hon en tackling, så ger hon igen.
Och så Holm.
Han är unik i svensk idrott överhuvudtaget.
Jag har varit på plats och sett honom vinna sina samtliga sju mästerskapsguld.
Han har sin egen måltavla som driver honom framåt i en aldrig sinande motivation att bygga på rekordraden:
Patrik Sjöberg.
199 centimeter Sjöberg som hoppade så tekniskt fulländat som bara tränargeniet Viljo Nousiainen kunde lära ut.
Höjdhoppets Dream Team.
Ändå svarade Viljo varje gång jag kröp bredvid honom på världens friidrottsläktare och frågade hur Patrik såg ut:
– Han hoppar som en särring (läs kärring).
Och när Patrik tog emot Viljos instruktioner var svaret lika ofta:
– Håll käften, göbbdjävul. Du fattar ju ingenting.
Kärleksfullt, men solkigt.
Och charmigt, måste jag säga.
Jag gillade den alltför tidigt bortgångne Viljo, lika mycket som jag kan förstå Patriks rebelliska attityd.
Sjöberg bäst tekniskt
Andra man frågar i dag säger att det knappast funnits en så tekniskt fulländad hoppare som Sjöberg.
Till och med Javier Sotomayor berättar för mig att han satt hemma på Kuba och studerade Sjöbergs hoppteknik på video.
Mot det ställer vi en knatte från Värmland på 181 centimeter och korta ben och en självlärd farsa på läktaren som videofilmar varenda hopp han gör.
De låter som när ett amatörlag slår Liverpool i FA-cupen.
Men faktum är att Johnny Holm tidigt sökte upp Viljo med ambitionen att lära sig höjdhoppets dolda hemligheter.
På så sätt vilar Viljos ande även över Holm.
Jag trodde på tre VM-guld här i Valencia, men blev lurad på ett nu då Susanna ställde in showen.
Det är Wissman kvar.
Men han såg inte lika vass ut i semifinalen som han gjorde i försöket.
Samtidigt finns det ytterligare en möjlig svensk guldmedaljör.
Alhaji Jeng i stav.
Alhaji är på väg tillbaka efter sina trasiga baksidor och tog VM-silver i senaste inne-VM i Moskva.