Laul: Känns som ett trippelfiasko från förr
Blåvitts problem var att de inte fann en ersättare som kunde användas i det här dubbelmötet
GÖTEBORG. När mörkret till slut sänkte sig fullständigt över AIK:s Europakval hade portugisen Sá Pinto redan nollat Blåvitt, och Elfsborg förlorat mot ett gäng från Norge.
Bara Malmö FF vidare från tredje kvalrundan och jag tycker att det känns som ett trippelfiasko från förr.
Kanske har bågen varit för hårt spänd, vibbarna för positiva, möjligheterna för stora och fällan så uppenbar att svensk klubblagsfotboll aldrig märkte när de gick rakt in i den.
På förhand pratades det ju om fyra lag som hade möjligheten att ta sig vidare till playoff men att det skulle bli tuffast för Malmö FF.
Facit?
Precis tvärtom.
När allt nu kan sammanfattas och summeras saknade IFK Göteborg offensiv spets, AIK saknade defensiv bredd och Elfsborg räckte inte till vare sig framåt eller bakåt.
Erfarenhet är en färskvara
Malmö hade pengarna att värva in offensiva klasspelare som ordnade mål när det krävdes, Malmö hade rutinen att hålla nollan på hemmaplan.
När Markus Rosenberg fick frågan efter den andra Salzburg-triumfen svarade han blixtsnabbt:
– Vi vet hur man gör nu.
Kanske glömdes just den aspekten bort när vi såg möjligheterna i stället för hindren för övriga lag: Varken Blåvitt, Gnaget eller IFE spelade i något av de europeiska gruppspelen i fjol. Erfarenhet är en färskvara numera.
Nu har MFF visserligen bytt ut större delen av laget som gjorde jobbet fjol men är det något abstrakt jag tror på så är det att vinnarförmåga kan sitta i väggarna hos en idrottsförening. Eller i alla fall i de människor som leder verksamheten.
Om vi ska vara ärliga var AIK aldrig nära att överleva mot Atromitos, egentligen inte Elfsborg heller trots segern hemma mot Odds BK.
Själv var jag på plats på Gamla Ullevi för att se IFK Göteborg försöka vända 1-2 borta mot portugisiska Belenenses och när slutsignalen gått – och tränarna bråkat färdigt – fanns det två sätt att se på 0-0-matchen:
Var stolpskott ifrån
Antingen som att Göteborg bara var ett Jakob Ankersen-stolpskott från avancemang.
Eller som att Göteborg saknade den offensiva, individuella skickligheten för att hota portugiserna på allvar.
Jag lutar åt förklaringsmodell två.
Skickligheten saknades i det avgörande lägena, i skotten utanför straffområdet, i inspelen från kanterna, på de fasta situationerna och framför allt saknades erfarenheten sista tio när mittbacken Thomas "plan C" Rogne skickades fram för att få tryck på kvitteringsjakten. Rogne vann varenda nickduell men hans lagkamrater lyckades bara lyfta upp två vettiga bollar till honom.
– Vi hade behövt höja vår kvalitet för att skapa ännu fler heta målchanser, sa tränaren Jörgen Lennartsson på presskonferensen.
Gustav Engvall och Mikael Boman på topp har gjort det bra tillsammans men här syntes det tydligt att Engvall behöver en annan sorts kvalitet bredvid sig.
Måste finnas klass som kostar pengar
Mot en riskminimerande och erfaren motståndarbacklinje räcker det inte att riva och slita à la Boman, det måste finnas klass som kostar pengar också.
Jag vet att analyser kommer handla om att Blåvitt sålde Europa-chansen med Lasse Vibe men jag menar att det största problemet var att de inte fann en ersättare som kunde användas i det här dubbelmötet.
När jag lämnade Gamla Ullevi i går kväll stod sportchefen Mats Gren kvar, ensam i mörkret och bläddrade på sin mobiltelefon. Vakter och polis hade precis motat bort en pöbel som ville diskutera det oavgjorda resultatet med spelarna, och sportchefen såg inte mycket muntrare ut. Gren menade att Lasse Vibe-affären drog ut så mycket på tiden att den inte räckte till för att lösa en ersättare tidigare.
– Vi fick ett par nej på vägen också, suckade han.
Jag tror att Mats Gren kände sig ungefär som Sebastian Eriksson efter ”Sebbans” briljanta inledningskvart då han ägde mitten och dikterade matchvillkoren för att sedan tappa allt och bli utbytt:
Inte särskilt nöjd med sin egen insats.