Här är fotbollens uppblåsbara Barbara
Kappelin: I framtiden behövs ingen publik på läktarna
Fotbollsklubben Triestina fyllde i helgen delar av sin tomma hemmaarena med foton av ”tifosi” i naturlig storlek.
Foton på supportrar på läktarna är för fotbollen vad uppblåsbara Barbara är för sex. Men vill klubbarna egentligen ha supportarna längre?
Där sitter de allihop, andäktigt tysta, intensivt stirrande på spelarna och extremt väluppfostrade.
Supportrarna som 2007 fyllde Nereo Rocco-stadion för matchen mellan Triestina och Juve visste inte att de skulle återvinnas. Förstoras upp till naturlig storlek, tryckas upp på jättelika tygsjok och sedan bredas ut som ett smörgåspålägg på stadions ena långsida som dekoration, när åskådare av kött och blod saknas.
Precis så gick det till på Nereo Rocco-stadion i söndags, där hemmalaget vann med 1–0 mot Pescara, trots eller kanske tack vare bluffpubliken.
På andra långsidan satt Triestinas och Pescaras riktiga supportrar och tjoade, 3 810 på en arena som rymmer 30 000. Då och då syntes de i bild, men deras vrål och kommentarer studsade som kraftlösa stolpskott mot den andra sidans spöklika tystnad.
Låtsas-tifosi drar inte hejarklackar ännu, men det är bara en tidsfråga. Att lägga på lite ljudeffekter är väl ingen konst?
De platta tygsupportrarna är för en fotbollsklubb vad en uppblåsbar Barbara är för en på sex svältfödd ungkarl som föredrar att förbli singel.
De bråkar inte, de smutsar inte ner och de säger inte emot.
En sjuk logik i påfundet
Tygtifosi kan man dessutom täcka över med stora fina reklamposters som syns jättebra i tv. Vilken strålande idé! Man sparar i underhåll och tjänar grova pengar på reklam och behöver inte ha med människor att göra!
Varför känns det här så obehagligt? Därför att det finns en sjuk logik i Triestinas påfund, som motsvarar den moderna fotbollens förbjudna dröm om den virtuella supportern.
I Italien tjänar fotbollsklubbarna inga pengar på biljettintäkter. Publiken på arenorna är mer en kostnad än en tillgång. Det är dyrt att hålla rent efter dem och svårt att hålla ordning på dem.
Klubbarna skulle kunna investera pengar i olika initiativ för att förbättra förhållandet till ”i tifosi”. Men de gör det inte.
På grund av de stora problem som Italien har med fotbollsvåld har myndigheterna nu gjort det ännu svårare att komma in på arenorna genom att kräva att publiken skaffar så kallade supporterkort. Alla som vill köpa ett abonnemang på stadion eller åka med sitt lag på en bortamatch måste skaffa ett.
Meningen är att försvåra för bråkstakarna att komma in, men resultatet är krångel för alla. Konsekvensen är att ”i tifosi” inte känner sig välkomna.
Ett annat dubbelt budskap är att ropa i alla väderstreck att man vill ha tillbaka familjerna till fotbollsarenorna och sedan lägga de bästa matcherna på kvällstid. Hur många familjer känner ni som vill och kan ta med sina barn på fotboll på kvällen?
En drog någon annan är hög på
I Italien har publiken försvunnit från arenorna gradvis under de senaste tjugo åren. Samtidigt har det totala antalet tifosi ökat enormt, inte minst bland kvinnorna.
Det talas om fotboll överallt, på ett helt annat sätt än tidigare.
Den som vill kan fylla varje dag hela veckan med fotboll. Först sporttidningarna, sedan lokalradion som bara ägnar sig åt calcio och på kvällen tv:s ändlösa fotbollsprogram.
Fotboll har förvandlats till en drog som någon annan är hög på.
Man tar in den som ställföreträdande njutning, genom andra medier och andra människor.
Det här har inte bara med bekvämlighet att göra. Det är en kedjereaktion som handlar om pengar.
Det stora bultande hjärtat som förenade tifosi och spelare, slår inte lika hårt längre. Det finns kanske redan teknik som kan göra virtuella tifosi väldigt verkliga för spelarna.
Framtidens fotboll behöver inte publik på läktarna. Såvida den inte är ren och skär dekoration vill säga. Som ett brandsäkert, färggrant, regn- och vindtåligt stycke tyg som man kan hänga reklam på.