Nu krävs en bragd
QUEBEC. Sverige mot Kanada i en VM-semifinal.
I historiens första VM i Kanada.
När VM startade kändes det som en avlägsen dröm.
Nu är den här – drömmatchen mot Kanada.
Men det krävs en bragd för att Tre Kronor ska vinna.
Jag har följt det här VM-laget från Ceska Pojistovna Cup i Tjeckien, mellanlandat i Globen i Stockholm och sedan vidare till träningsläget i Portland, USA veckan innan VM.
Jag har sett Bengt-Åke svara i sin mobiltelefon och nio gånger av tio få samma svar:
– Nej, tack.
Till slut stod han där med ett gäng dödsdömda hockeyspelare, där de flesta fick chansen enbart för att andra tackade nej.
Jag har sett Per Ledin jobba sig svettig på varenda träning och offra den lediga tid han tänkt ha med familj och ungar hemma i Jönköping efter SM-guldet med HV.
Utan att hans ens visste om han skulle få kliva på bussen från Portland till VM-staden Quebec.
Men det var Linus Videll som fick åka hem från USA.
Och när återbuden fortsatte blev Per Ledin till slut anmäld som trettonde forward inför matchen mot Schweiz. Nu är Ledin en av många svenska hjältar i det här VM-laget.
En sådan där pusselbit som Bengt-Åke är så bra på att hitta under spelets gång och som blev ett perfekt komplement till Linköpings radarpar Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl.
Per Ledins ben slutar aldrig att gå.
Men nu ska han möta Rick Nash.
Kan skapa svensk idrottshistoria
Det är väl ungefär så jag ser hela det här styrkeförhållandet. Svenska vardagshjältar mot kanadensiska NHL-stjärnor. Det är en drömmatch med alla möjligheter att skapa svensk idrottshistoria.
Bengt-Åke Gustafsson pratar ju redan om ett nytt ”Miracle on Ice” och det är väl vad jag tror kommer att krävas.
Jag skulle aldrig komma på tanken att hävda att det här svenska laget tar guld eller slår hemmanationen Kanada. Men det här är ett svenskt VM-lag som redan är hjältar i mina ögon. Ett lag som redan överträffat alla förväntningar.
Jag ser det som en belöning att de får möta Kanada i den första – och förmodligen sista – VM-turnering som spelats i hockeyns hemland.
Det som om svenska fotbollslaget skulle möta England i en VM-final i London, eller Brasilien i en VM-final i Rio de Janeiro.
Bara känslan att få vara med om det är belöning nog.
Och fan vet om inte Bengt-Åkes Tre Kronor kan rubba även Kanada. Åtminstone ge dem en match.
Det har skett större under och Sverige har Henrik Lundqvist i mål och ett LAG där alla spelar för varandra och är beredda att offra en hörntand för varje mål.
VM har fött nya hjältar
VM har fött nya hjältar och Patric Hörnqvist har visat att han är precis den sniper jag hoppades att han skulle vara inför VM. Han har till och med jämförts med Brett Hull – och varför inte?
Jag träffade Brett Hull första gången under VM i Moskva 1986, då han spelade för USA. Då skulle han snart fylla 22 år och spelade collegehockey för Univerity of Minnesota. Det enda han var känd för var att vara son till legendaren Bobby Hull och han stod mest och tjatade om vilka chickens alla NHL-svenskar var.
Jag ryckte mest på axlarna eftersom ingen argumentation hjälpte. Till och med Börje Salming var en kyckling i Brett Hulls ögon (vilket kanske förklaras av att unge Hull inte var helt nykter vid tillfället).
Två år senare gjorde Brett Hull sin första säsong i NHL.
I dag är han nästan lika känd som pappa Bobby och hann vinna nästan varje titel som finns i NHL innan karriären var över 2005.
Patric Hörnqvist är 21 och redan en av många VM-hjältar.
l l l
Men ska jag vara helt ärlig tror jag inte Sverige har en chans mot Kanada.
Kanadas coach Ken Hitchcock har byggt sitt VM-lag för spel på liten rink.
Det är många storväxta spelare och förstakedjan med Dany Heatley, Ryan Getzlaf och Rick Nash har en snittvikt på 100 kilo per spelare. Det är nästan Douglas Murray-klass.
Det kommer att smälla eftersom kanadensarna taktik går ut på att spela fysiskt.
Jag såg dem trampa på gasen mot Norge i går, då det stod 2–2 efter halva matchen.
Det blev 8–2 till slut.
Så stora siffror blir det inte mot Sverige.
Men Kanada vinner.
Och svenskarna är fortfarande VM-hjältar.