Vattendränkt fotbollsanarki
BASEL. EM är turneringen där planerna är jämna som biljardbord, där passningarna sitter med exakt precision och anfallen följer exakt uttänkta spelmönster. EM är också turneringen som nästan är som bäst när inget av det där stämmer.
Schweiz mot Turkiet var en underbart kaotisk uppgörelse i vattendränkt fotbollsanarki.
Jag gillar matcher med en speciell bakgrund.
Det innebär inte jag tycker att det var bra att helvetets alla portar rasade in senast Schweiz och Turkiet möttes. Det betyder inte att jag tycker att det var kul att spelarna rallarslogs, och att en av dem skickades till sjukhus med spräckt urinrör.
Men – efter allt fotbollsrättsligt efterspel och alla diplomatiska förvecklingar ska jag inte heller förneka att det fanns en suggestiv intensitet i luften timmarna före avspark.
Varenda turkisk immigrant i hela Schweiz tycktes vara ute på Basels gator, och de räknas i hundratusental.
Två riktiga rivaler bjöd på show
Hemmalandslaget stöttades å sin sida av hejarop på varje obskyr regionaldialekt som finns i landet, och de räknas också i hundratusental.
Två hungriga lag, två riktiga rivaler – och ett skulle bort. Det var showtime.
Jag gillar matcher med en speciell handling. 2006 möttes Portugal och Holland i en åttondelsfinal som slog VM-rekord i gula och röda kort.
Många tyckte att matchen blev förstörd – jag njöt av att den blev extraordinär och historisk.
Lite så var det igår också.
Efter drygt tio minuter började det knaka i varenda åldringsled i hela Basel, och några få minuter senare brakade det värsta ovädret på den här sidan om syndafloden loss.
Jag är helt övertygad om att det finns gott om folk som tycker att fotbollspolon som följde blev en tragikomisk parodi – jag var lika fängslad som under Holland–Italien. Det gällde att anpassa sig.
Det gällde att – som det hette på reklambyråsvenska ett tag i slutet av 90-talet – gilla läget.
Schweizarna var de som klarade av det bäst. De är inte världens mest talangfulla lag, men de har hjärtan som bultar som bastrummor och kan vinna andrabollar så länge planen ligger ovanför havsytan.
Yakin missade – och gjorde mål
Lustigt nog satte de även ihop sina bästa anfall i hela turneringen under den översvämmade halvtimmen, när de tvingades vara noggranna och konkreta i sitt passningsspel.
Turkbördige Hakan Yakin spelades loss till två öppna mål. En gång satte han bollen, och det får betecknas som ett helt okej facit för att vara honom.
Jag gillar matcher med ett speciellt slut.
När turkarna först kvitterat och schweizarna sedan hade huffat och puffat så mycket att man började undra om de inte skulle lyckas få ner det där jäkla huset ändå – då satte blivande superstjärnan Arda Turan bollen i nät.
Att ett hemmaben ändå var sist på bollen var bara logiskt.
Den där schweiziska boken jag skrev om efter premiären – den med undertiteln ”Konsten om ärofyllda nederlag” – blir bara sannare för varje match som spelas.
”Die Nati” har dominerat båda sina EM-matcher klart. Att de ändå har lyckats tappa båda två ligger bortom allt förstånd.
Det går att säga att Schweiz inte hade förlorat någon av de här matcherna om de bara var lite smartare, lite mer rutinerade, lite mer cyniska. Det går också att säga att de hade vunnit dem ifall de hade haft Alex Frei.
Så var det hur som helst med den här saken.
Värdnation ett är utslagen, och för mig är det bara att boka om hotell och resor och ta mig till Geneve på söndag.
Där spelar Turkiet och Tjeckien en direkt avgörande match, och får bara turkarna lite ordning på sitt skadeläge tror jag faktiskt att de tar det.
Men vad hoppas jag på? Jo, naturligtvis ett oavgjort resultat, och ett underbart märkligt avgörande på straffsparkar.
Jag gillar nämligen speciella matcher.