Niva: Vi vet inte vilka vi är längre
WIEN. Vi har några bra offensiva spelare, vi har kvar resterna av en sorts nedärvd defensiv struktur – men däremellan är det mest bara vagt och suddigt.
Vilka är egentligen det här svenska landslagets styrkor?
Svaren får hemskt gärna bli tydliga igen ikväll.
Läs också: Mardröm för Sverige i kvalet – EM långt borta
Det är som att vi inte riktigt vet vilka vi är längre.
Österrike är i hög fart på väg mot EM i Tyskland, medan vi själva står ganska stilla och försöker hitta kursen. Hur ska vi ha det? Vart är vi på väg?
Dagen före dagen fanns det något talande i hur lätt det var för svenska centralfigurer att beskriva utmaningen som väntade. Janne Andersson refererade till motståndarna som ”väldigt framåtgående” på ett sätt han kände igen från den österrikiska fotbollens DNA. Victor Lindelöf satt bredvid honom på ett podium, och intygade att han visste exakt vilken fotboll Ralf Rangnick ville spela efter deras tid tillsammans i Manchester United.
Vollgasfussball, hette det när världen först fick upp ögonen för Ralf Rangnicks fotboll. Vollgasfussball, heter det fortfarande nu. Jag tror inte att beskrivningen behöver någon översättning.
Ibland går det lättare, ibland fastnar farten i Manchester Uniteds trögflytande strukturomvandling – men det händer bokstavligt talat aldrig att ett Rangnick-lag får en tillbakalutad matchplan.
Salzburg-fotboll, om ni så vill.
Jag famlade med svaren
”Immer vollgas?”, var det någon journalist som tvehågset undrade i början av det här EM-kvalet. Skulle det verkligen alltid vara fullgas? ”Das ist das ziel”. Jo, det är målet.
För inte så värst många år sedan gick det att prata på ungefär samma sätt om Janne Anderssons landslag. Inte i den meningen att vi alltid skenade in i matcher med plattan i mattan – men på så sätt att det var väldigt enkelt att definiera vilken typ fotboll vi spelade, vad vi stod för, vilket landslag vi var.
Annat nu.
När det ringde en österrikisk kollega för att uppdatera sig om vår identitet och våra styrkor märkte jag själv hur jag famlade med svaren.
Var vi ett sånt där klassiskt blågult landslag, med raka linjer, extremt tydlig kollektiv struktur och organisation? Nä, det lever vi inte riktigt upp till längre. Hade vi istället gått över till ett mer offensivt viktat spelsätt för att ge utrymme för Isak, Forsberg och Kulusevski? Tja, vi gjorde väl någon typ av försök, men... Det är över nu.
Bollhållande fotboll? Kan vi inte påstå. Tempostark fotboll? Inte särskilt. Betongförsvarsfotboll? Det har vi inte material för.
Och det är klart att Janne Andersson – med viss rätta – skulle ha en hel del invändningar här. Är det något som tycks otydligt kanske det ligger hos alla slappa förenklare som vare sig lyssnar eller tittar ordentligt. Alla begriper ju att förbundskaptenen inte ägnar sina samlingar åt tvetydiga instruktioner och luddiga direktiv.
För honom själv är jag övertygad om att grundprinciperna är minst lika tydliga idag som de var för tre, fyra eller sju år sedan.
Problemet är bara att det inte längre framgår där ute på planen, i alla fall inte på ett sätt som givit stringenta prestationer och inhåvade poäng de senaste 18 månaderna.
Kommer rusa ut med full gas
Hjulen kuggar inte i varandra, samhandlingen finns inte där. Ofta ser det istället lite vilset ut. Pressen är inte riktigt synkroniserad, backlinjen har svårt att lägga linjen, passningsmönstren är konturlösa.
Det finns alltid olika sätt att se på samma situation, men när Janne Andersson först tog över som förbundskapten var en av hans förtjänster att hans fotbollsögon tycktes fast förankrade i verkligheten.
Inga rökridåer, inga teaterkulisser.
Vi spelade den fotboll vi spelade eftersom vi hade de spelare vi hade. Ofta gick det bra, ibland gick det lite sämre. Fyrbackslinjen var en fyrbackslinje, målvaktstavlan var en målvaktstavla och spaden var en spade.
Nu upprepar han att landslaget egentligen är mitt uppe i en räcka kanonresultat – sex segrar på sju matcher – snarare än att bara erkänna att den där sjunde matchen var den enda som faktiskt betydde något bland alla januariturnéer, träningströskor och skördefester.
Och även om vi kan lämna det retoriska därhän kvarstår känslan av att vi nu tassar ut i ödesmatchmarker utan att riktigt kunna lita på kartan och kompassen.
Ikväll kommer Patrick Wimmer, Xaver Schlager, Christoph Baumgartner och de andra sätta högsta fart direkt. Ikväll kommer det österrikiska landslaget rusa ut på Praterstadion med full gas på reglaget. Hur det svenska laget kommer att uppträda går det inte att vara lika säker på.
Jag hade ju föredragit ifall det var tvärtom.